tisdag 27 september 2022

S E P T E M B E R


Den sista sommarmånaden anser jag vara september och INTE augusti. Och vem kan säga emot när man möts av en sådan färgprakt och fräschör? Det gäller bara att putsa bort och klippa ned visset och brunt så det inte skvallrar om att värmen snart kommer att försvinna och ljuset dämpas. Dags att passa på att njuta det sista i bägaren!


MIN ANDRA FAVORITMÅNAD
(den första är maj). Ett mildare ljus, en lagom värme och ett stort lugn som sänker sig i trädgården. Men det betyder inte händelselöst, tvärtom. Begynnande höstfärger möter fortsatt fräsch grönska och starka blomfärger. Allt är högt och stort och skuggorna blir långa av den allt lägre stående solen. Sommar ibland, höst andra dagar. Stockholms milda klimat visar sig när sjö och hav värmer från var sitt håll. Förra året dröjde frosten till NOVEMBER! Men det är väl klimatförändringen också, så där fick man lite samvetskval mitt i euforin.


Riktiga bomber som regnet tynger ned måste bindas upp. Undertill blommar blekgula nunneörten på och blir ett skirt komplement.


Förra året hade jag inte orange dahlior med i leken och allt gick i kallt rött och violett. Blodormrotens röda spiror passar perfekt till.


Märkligt att en strutbräken som tappat färgen och blivit gul fortfarande är den som drar blicken till sig som den gjort hela sommaren. Det måste helt enkelt vara formen som gör den så attraktiv och inte färgen


På de översta grenarna mognar frukten först i det soligaste läget. Men då är fåglarna där och äter ur dem tills bara skalet återstår. De ser fortfarande fina ut från underifrån, men är tyvärr förlorade. Så numera klättrar jag upp och tar dem ett par veckor före resten skördas. Tio stycken fick jag med mig i fickorna i vinterjackan som redan åkt på.


Gröna tomater blev röda och till sist svarta. Visst var det vackert, men smaken blev inte så söt och god som man vill att tomater ska få när det mognat fram i solen. I år blev gula körsbärstomater med mycket bättre smak.

Tre olika ormbunkar möter varandra och visar sina olika karaktärer. Silvrig regnbågsbräken underst, krusig spetsbräken i mitten och knallgrön lurvbräken runt om.
 
Min baksidas granna färger övergår sömlöst upp i de stora träden i parken utanför och allt blir en lysande tavla i det gråa vädret.

Starka färger, men inte ett dugg höst. Intensivt rosa fackelblomster i mitten blommar säkert över tre månader. Hade tre men två gick tydligen hädan i vintras, obegripligt varför. Gulbladiga katalpan lyser upp de dagar solen inte vill visa sig.

Det lilla svarta huset gömmer sig ännu bakom vildvin och forsythia. Nästa år kommer det förstnämnda att klippas ned till fördel för blåregn och vindruvor. Men lite måste få bli kvar så man inte missar den härliga röda höstfärgen


En lågt sittande gren på kejsarolvon blev en avläggare i april och nu kunde den klippas till fem (!) nya buskar.

Det milda kvällsljuset smeker stenläggningen och tomatodlingen i krukor. Och det är så tyst, så tyst när inga fåglar längre hörs. 


Central Park och Manhattan Skyline. Eller Tantolunden i kontrast till Södermalms siluett som är närmare sanningen. Min vita stol vänder ryggen mot staden och möter hellre solen över berget. Bland träd och kolonier gömmer sig harar och rävar, ekorrar och hökar och vid enstaka tillfällen grävling och (sällan!) rådjur. Det sista är värsta trädgårdsmarodören, haren är rätt oförarglig faktiskt. Vi väntar på det första vildsvinet. Då kommer allt annat att blekna. 


Kan det bli mera himmelsblått än ipomea? Tveksamt.
Korgstolen skjuts ut i solen från den förut så sköna skuggan, nu vill man åt all värme som står till buds.


Ljuvaste himmelsblå kjolen har "blomman-för-dagen" (Ipomea)


Nästan lika blå lyser blågull som också kallas "Jakobs stege" av någon anledning, den ser inte ut som en stege precis.

</ a> Tre kinkputtar (i alla fall hos mig). Obegripligt, för jag har ju lätt och väldränerad jord, inte ett uns lera. Fast kanaljen i mitten, praktvädden, är nog besvärlig att övervintra på de flesta ställen. Upphöjd plantering med gatsten runt, ja då gick det vägen. Detsamma gäller kokardastern (aster x frikartii) 'Mönch' (t v) och den vanliga solhatten 'Magnus' (t h). Båda anses allmänt vara lättodlade, inte hos mig!


Av en slump fick jag några olika sorter av Flitiga Lisa, både fyllda och enkla och i flera färger. En sådan här knallröd sak skulle jag aldrig ha valt, men ödet ville att den skulle hamna just här. Så kom en mulen dag med mjukt ljus och målade en tavla med rött vildvin och fallna kronblad på de grå stenplattorna som ackompanjemang. Och jag kunde inte se mig mätt.

Ska jag välja en kontrastfärg till min blåvioletta skala blir det i första hand ljust gult, men tvåa kommer orange toner. Nyponen på den japanska klätterrosen brukar raskt ätas bort av småfåglar, men just nu matchar de höstliljan, Crocosmia, fantastiskt. Tidlösan lägger sig alltid, men man förlåter den gärna, den är lika vacker ändå.

Jag längtar till Italien och har försökt skapa känslan av en liten hemlig renässansträdgård. Ibland, i vissa ljus och speciellt på hösten när allt är så uppvuxet, då infinner sig den rätta känslan för en stund.


Amerikanskt judasträd som ännu är en liten vek busklik sak och knappast kommer att klara så många svenska vintrar att det kan börja kallas träd, men som gläder med vinröda blad. Och vad passar till vinrött? Ljusrosa förstås i form av helt vanlig stjärnflocka.

 
Ljuva dofter från höstsilveraxet, en blandning av smultron och tuggummi.  
 
  
Snart släpper lönnen hela sin dräkt rakt ned i min "meditationshörna". Men först ska den brinna i de eldiga färger lönnarna målar parken generöst med.


Anemonen 'Wild Swan' blommar fortfarande och blandar sig vackert med de röda fröställningarna hos koreanska plymspirean.


Sommarrudbeckian som är ettårig har låtit vänta på sig ända tills frosten lurar bakom hörnet.

Sökandet efter sol och värme så här års är inte bara för växter utan också för människor som vill sitta ned en stund. Gärna under flammande rött vildvin.

  
Hur klarade jag mig utan ormroten 'Firetail' förut? Alldeles utmärkt förstås, men nu vill jag inte avstå när jag sett den sväva och gunga i veckor utan att tappa färgen. En riktig stöttepelare och beståndet växer sakta och kan börja delas, den här ska jag ha på flera ställen i trädgården.

Den flikbladiga japanlönnen står fortfarande grön i början av månaden, men om bara några veckor kommer den att lysa. Jag är glad att jag tog bort de två enorma jättedaggkåporna som hade sått sig så vacker i stenläggningen. Ibland måste man inse att lite mer luft, berg och yta är vackrare.


Den här slingerkrassen var nu för året, 'Purple Emperor', och skulle vara "antikrosa" och purpur. Mina blev rödbruna och aprikos och liknade knappast de på bilden på Impectas hemsida. Nu blev det rätt snyggt ändå och de klättrade som lianer upp i vildvinet från sina stora krukor som de fick dela med passionsblommor.

r
Förra månadens "wabi-sabi"-motiv med en nött stol i fokus var så kul att jag gör något liknande igen, men nu i grå/svarta färger. Betänk att allt ska tillbaka in i en tio kvm stor kolonistuga....


Tidig morgon efter sommarens sista övernattning täcks allt av daggen. Thujan i bakgrunden kunde vara en cypress och ger en italiensk krydda. Den står faktiskt hos grannen så den är bara "till låns". Det är märkligt hur de allra enklaste motiven kan ge så bra resultat. Luktärtans knopp studeras här i Karl Blossfeldts anda. (Se min litteraturlista i högermarginalen)


Det var hur kul som helst att fotografera den här lyktan från loppis. Är väl från Indiska eller liknande opretentiöst ställe, men idén med glaspärlorna är både originell och mycket effektfull med tänt ljus. På dagen strålar solen rakt igenom konstruktionen och skapar roliga effekter.


Loppisarna frestar med vackra gamla skålar och porslin för en femma, vad gör man? Köper det så klart! Jag har antagligen Sveriges suraste vinbär ('Röda holländska'?) och de får vänta till september innan man törs smaka. Det enda i de grå skålarna jag odlat är... ringblomman.


Luktärtornas sökande klängen smyger obevekligt fram och krokar fast sig överallt.

Röda toner hittar jag överallt. Vildvinet har klättrat över en ung rönn och draperat den helt. Doftliljan ska bara ha ett rött öga, men en blev fläckig som en orkidé, snyggt! Rödbladig tysklönn har inte genomfärgade röda blad som man skulle tro, men en rödgrå baksidan. Framsidan är mörkgrön och när det blåser blir trädet tvåfärgat när alla undersidor skymtar fram.


Tomater på eftermogning. Äpplen utsöndrar etylengas som ska påskynda processen. Dock behövs inte solljus som jag trodde. Varmt och ljus ska bara göra skalen tjockare. Och avdunstningen ökar förstås. Jag som hade gjort ett så fint stilleben i söderfönstret, under sängen skulle vara bättre.


Så här sent på sommaren (jag vägrar kalla september höst) har klematisen 'Beau Belle' mest fröställningar, men några blommor livar fortfarande upp. För övrigt jag tycker den här klematisen liknar vilken jackmanii-sort som helst så det finns intressanter alternativ.

Min lugna baksida utan just några blommor alls, men desto mer färg ju längre hösten går.

Lavendelviolett mot gulnande blad. Tidlösa som också kallas "Nakna jungfrun" möter astrar och den bleka skönheten 'Blue Angel', en sen storblommig klematis.


Den vintergröna ormbunken uddbräken skickar upp nya blad hela sommaren och hösten.

Kransbindning i föreningen och man kan använda nästan allt. Allt torkar inte lika vackert, vissa sköna skapelser såg ut som pepparkaksdeg efter en månad. Men... c'est la vie!

Två fontäner, lika som bär. Jättetåteln 'Transparant' är lika genomskinlig som det riktiga vattnet ur vattenspridaren när båda tänds upp av kvällsljuset.

Invasion av ringblommor till min stora förtjusning, sorten heter 'Triangle Flashback'.

 
Mera orange. Kopparstarr (Carex buchananii) ska provas i torrare läge än det egentligen vill ha invid en värmande sten för att klara vintern. Det är dåligt härdig och mindre vinterfukt kan kanske hålla det vid liv. Som kompis presenteras rödfibblan (Pilosella aurantiaca) Den växer vild, men säljs också ibland som trädgårdsväxt. De heta färgerna har absolut fångat mitt intresse!

Mörkrött på några olika sätt. Buskkrasse 'King Theodor', rödskaftad mangold och vinlönn.


Sommarhettan är över.


Den mest avskilda platsen är bakom huset. Här finns former och färger, men just inga blommor så här års.Grinden stängs tillfälligt med en vallmofrökapsel.


Varför är inte trädgårdsgamander mera populär? Helt enkelt för att den fortfarande är så okänd tror jag. Kvaliteter saknas inte: vintergrön, torktålig, anspråkslös, sen blomning och bra biväxt. Dessutom så aromatiskt bladverk att jag inte TROR att rådjur vill knapra på bladen. Och den kan klippas till låg häck och ersätta buxbom. Lätt att sticklingsföröka under sommaren. Kan användas som krydda med sin lite citrusaktiga smak.


Min gröna grotta blir rödtonad i sommarens sista akt.


Inte så lockande att krypa in i skugga som att slå sig ned i det varma hörnet.
Den allt lägre stående solen ger långa skuggor nästan ända fram till stolen.


Svart och rött - mer dramatiskt kan det knappast bli.


Stenkyndeln ger sakta upp framför rosaröd kärleksört, klassikern Hylotelephium 'Herbstfreude'. Det isigt blå tas upp av höstkrokus, Crocus speciosus, en krokus som brukar försvinna efter några år. Men de är billiga att fylla på.

 
Jag odlar taggtråd! Faktum är att björnbärens taggar är mycket värre,men vad ska man göra när äppelknyckarna lystet spanar in över staketet? Jag kallar det biologisk bekämpning i sin ädlaste form. Det har sagts att de vassa ska smaka mera än sina framkorsade tagglösa kusiner, men de här smakar inte mycket. Sorten är någon som sår sig glatt i området och bladen är vackert flikiga och städsegröna.


Aroma-äpplen, humlekottar och nypon på japansk klätterros rodnar mot den blå hösthimlen.


I parterren envisas rosorna med att skicka nya skott och bara en sträng frost kan hejda dem.
Rosor är som vinthundar, vackra och dumma!


Ända upp i äppelträdet tar sig ljuslila violrutan 'Hewitts Double' med sina höga stjälkar. Fyllda blommor står längre än enkla och de lyser som små bollar. I mitten tänder höstsolen nävan 'Rozanne' så man tydligt ser den rödvioletta ådringen över det vita "ögat".

Luktastern, Aster novae-angliae, 'Barr's Pink' är bland de högsta och största av höstblommande astrar. Bina uppskattar den sena blomningen och surrar runt i dem soliga dagar.




En trädgård utan blommor kan se enformig ut på avstånd. Men tittar man närmare på bladverken ser man att det är hur spännande och varierat som helst. Bronsrodgersia, martorn och klockvippa överst, flikbladig fläder, bolltistel och pärlrönn nederst.

 
Diskreta vita trolldruvan, Actea alba, blommar med höga vita plymer i juni. Ingen sensation då, men fröställningarna på hösten väcker beundran. Bären sitter kvar i flera veckor.

Vad är en trädgård på hösten utan en hortensia? Jag gillade dom inte förut för att dom är... ja, blaffiga på nåt överdrivet sätt. Men vilken lång fin blomning, även utblommad riktigt vacker.

Luktärten visar nästa års fröer i fjuniga skidor. Kolonin ser (innan frosten slår till) ut som en förvildad engelsk trädgård. Eller nåt åt det hållet.


Ljuset är annorlunda nu, varma strålar mot kalla skuggor. Den lägre stående solen genomlyser effektfullt blad och stjälkar. Jätteverbena, gråmalva och den fint remonterande mossrosen 'Salet'.


En tur upp på taket gav ny vinkel på växtligheten. Klippta granar, ligusterhäck och miskanthusgräs är del av "stommen".


Persikan får lite höstfärg, men kan inte tävla med vildvinet som dessutom bjuder på blåskimrande bär som fåglarna gillar. Jag håller mig till aromaäpplena som jag lagrar i stugan till november.


En fuchsia med eldröda blommor, men bladverket är strået vassare!


Guldhumlen skjuter fart igen efter sommartorkan.


Ännu mera guld när den koreanska vaxklockan slår ut. Det här den sorten som har mörkare stjälkar och blommor som öppnar sig mera. Den andra som finns i handeln har lite trista blommor som bara delvis slår ut. I mitten fröställningen på (jätte-)aklejrutan 'Elin', ganska fin, men alla älskar blodtoppen mest tror jag. Rätt hopplös när det regnat för då ligger den platt utan stöd.


En grå dag när trädgårdens växter nästan sömlöst övergår över till parkens träd.

Allt sparsammare med nektar att samla för de enstaka fjärilar som fortfarande kommer på besök. Amiralfjärilen hittar lite hos jätteverbenan, medan blåverbenan bara bjuder fröställningar.

Hösten är röd! Inte bara vildvinet, även glansmiskanthusens vippor lyser mot den blå himlen.
Remontantrosen 'Ferdinand Pichard' blommar om.

Älskade höstastrar. Underligt nog en kärlek jag är rätt ensam om (?).
T v en okänd småblommig ljusblå och t h 'Pink Zenith' tillsammans med några sena spiror av axveronika.


Rosa kan lätt bli för mycket av det goda, men känns ändå kul mot alla gula blad som nu faller. Drakmynta är en bortglömd perenn som sätter färg på den tidiga hösten. En mörkrosa anemon, Anemone hupehensis 'Praecox' ska blomma tidigt (som praecox betyder). Tidlösa är våldsamt giftig, men äts ändå av sniglar i ett nafs.


För mycket rosa? Nä, precis lagom i en krans där rosen 'The Fairy' och kärleksört i knoppstadiet står för den kulören.


Jätteverbenan är en tuff annuell som växer på trots allt lägre temperaturer.
Efter frost står spirorna kvar och är vackra trots att de tappar färgen.

 
En av de mest spännande konstruktionerna i växtvärlden, en parabol eller hur? Jag misstänker att passionsblomman alltid är redo att ta in signaler från andra exotiska växter. Parabolblomma!

Att jag gillar stenar är en underdrift, jag är stentokig. De består, de förankrar, de kontrasterar, man kan kliva på dem, sitta på dem, de håller för allt. Och de kommer att finnas kvar i tusentals år.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar