onsdag 30 juli 2014

J U L I


Ormbunkar är väl knappast vad de flesta beundrar mitt i sommaren, men det gör jag med min uddbräken.

HÖGSOMMAR OCH TID för rosor och lavendel. De riktigt varma dagarna brukar bli fler och det kan bli torrt på vårt berg. De första bären mognar som jordgubbar, smultron och krusbär. Saker börjar blomma över, bli för stora eller falla omkull i regn och blåst. Klippa ned och räta upp är den stående ordinationen för att det inte ska börja se skräpigt ut.

Lavendel har fått växa fritt på berget och breda ut sig utan klippning. I det torra läget trivs blåsvingel och (med lite hjälp) även ulleternell, tuvtåtel och kopparstarr.


Den mystiska blå himmelsnunneörten vars blomma går i blågrönt OCH blåviolett. Dessutom doftar de skarpt som knallpulver! De ljusgröna bladen har små karaktäristiska röda fläckar.

Vitklöver härjar i gräsmattan och kungsliljan doftar. Den fulländade skönheten strandmalva tål dessvärre inte frost utan måste tas in till vintern (ska försöka). Vita molnet av sandlilja blir dock större för varje år.


En riktig sommaräng av löjtnantshjärta, nepeta, violer, mattram, vita storklockor och massor av... borstnejlikor! Jag tycker inte ens om borstnejlikor. Men de har börjat så sig vilt och kommer i alla nyanser mellan vitt och mörkrosa, helt okontrollerat som det blir med tvååringar. Och jag ger mig, de är alldeles underbara. Som sakta smältande glassar i jordgubb och vanilj.


Förlåt, men jag kan inte slita mig från sommarängen. Den helt oplanerade röran är oemotståndlig.


Okej, sista karamellen. Syrligt rosa nejlikor och mintigt blåviolett nepeta smälter på tungan.
Lite violsmak här och där sitter också fint.

Jag leker holländsk renässansmålare med ljuset från vänster i rummet som alltid hos Vermeer och mig själv i en rund spegel som hos van Eyck.


Axveronikan är en underskattad växt, den frösår sig vilt och målar omöjliga ställen blå. Den mer aristokratiska kransveronikan håller sig snällt på sin plats.


Ibland ser det ut som om man arrangerat de märkligaste motiv. Som när vallmokapseln dök upp på ormbunksbladet. Såg mest ut som ett klot som råkat rulla dit.


Drakenbergsparken nedanför Tanto liknar mest en torr savann. Här borde zebrahjordar dra förbi och giraffer flockas runt träden. På berget i bakgrunden hållet Tantos kolonister liv i sina trädgårdar bland de gröna kronorna.


Syrenlila storblommig klematis med ganska smala och spetsiga kronblad som ger den ett stjärnliknande utseende. 'Bagatelle' heter sorten. Klematis gillar inte riktigt min lätta och torra jord, men med lite kärlek kanske den stannar.


Vanlig sibirisk vallmo blev fint sällskap till ljusgul färgkulla. Vallmon är kortlivad och måste kunna fröså sig för att bli kvar i trädgården. Färgkullan är inte heller långlivad, men några år ska den hålla ut.


En stump av en gång som koloniserats av strandiris, kungsljus och rysk martorn. Skräpigt bortom alla ord tycker nog många, men så länge det är trädgårdsväxter mellan stenarna och inte ogräs följer jag utvecklingen med intresse.


Svårt att göra purpursporren rättvisa på bild, den är så stor och luftig att det är knepigt att få med karaktären i en närbild. Små lejongapslika blommor i mängder, den rosa sorten här har vita och violetta syskon. Frösår sig rikligt och dyker upp både här och där, sånt bus gillar jag.


Ingen sommar utan den snälla stjärnflockan som fått en myskmalva som uppvaktning i år.


Persikoträdet blev är så tungt av frukter att toppen lagt sig över gången. Girig som man är blev det minsann inte gallrat. Och hur slutade det? Toppen blåste av! Men det gjorde inget, bara bra att hålla nere höjden.


Krans efter krans av blad och blomsamlingar har gett kransveronikan sitt namn. Sorten 'Fascination' eller arten Veronicastrum virginicum är lite mer färgstarka än många av de andra urtvättade namnsorterna.


Blå höstflox, klematis 'Durandii' och en riddarsporre med förlorat namn håller den blå lågan lysande efter midsommar.


Bakom husen som klättrar upp på andra sidan Drakenbergsparken trängs bilarna på Hornsgatan och polis- och ambulansbilars sirener tjuter högt då och då. Brommaflyget dränker allt tal när de startar och landar. Men så är det i en storstad. Bara luftballongerna smyger stilla fram tills de flåsar till med sin heta andedräkt.


Upp genom lönnvallmons flikiga blad tittar den höga stjärnlöken fram. En lite okänd lökväxt som är lättodlad och kommer troget varje år. Roligt med en så sent blommande lök.


Gråmalvan 'Barnsley' ska vara vit, men den rosa färgen ligger latent och kan ta över när som helst. Här har ett par blommor på en kvist gått över till rosa bland alla de vita.


Ett mystiskt rutmönster uppstår bland korsande strutbräkenblad.


Kikar man ut mot andra hållet syns en slingrande gång som blivit allt smalare genom alla självsådda trevligheter som dykt upp i kanterna.


Genom skuggan under pergolan mot sol och värme.


Stillhet och lugn bakom huset bland gul- och flikbladigt som ger en lite asiatisk stämning. Natursten, bearbetad liksom obearbetad, förstärker intrycket.


Gult ar milt och vackert när det drar åt ljusgrönt. Rutan är en daggruta och flädern heter 'Sutherland Golden'.


Två meter hög kan den kinesiska vippvallmon bli och det hoppas jag innerligt att den ska nå upp till hos mig. Men även den unga plantan blommar med stora beigerosa plymer.


Speglingen i den rostfria kannan visar ingången till pergolan.


Utblommad kärrtörel, nästan vackrare nu än då.


Krusbär och vinbär är bäst direkt från busken.


Att vara på ett berg när torkan slår till innebär vattning kvällstid.


Dagliljan 'American Revolution' laddar med täta samlngra knoppar under de första rödbruna blommorna.


Lyktor i alla former, ute och inne, behövs när man inte har de där två små hålen i väggen.


Inspirerad av holländske Piet Oudolf som skapat häckar som mjukt formade kulisser klippte jag min raka liguster i mjuka vågor istället. Blev både vackrare och roligare för ögat.


Medelhavsvärme och medelhavsmat.


I tusentals år har människan fascinerats av akanthusen som växer runt Medelhavet. Men det är bladets djupa flikar som avbildats mest, här är istället blomställningen.


Absolut symmetri avslutar axeln genom trädgården. Ett vitt vinbär har flyttats dit som slutpunkt. Under ska små jordgubbsplantor växa till sig för att ge bär nästa år. Bakre häcken är liguster och längst fram står ett par buxbom som klippts till kuber med spetsiga toppar.


Som gjorda av silkepapper är myskmalvans, Malva moschata, vitrosa blommor som slår ut i stora mängder.


En lockande lilja som tyvärr inte doftar ett dugg. Lite trist, man vill ju ha doft OCKSÅ!


Nyss var de ludna knoppar som förvandlades till dansande yviga kjolar några dagar. Nu liknar de något som lever i havet, som maneter. Eller havstulpaner i pistage och choklad.


Ibland är både knoppen och den kvarblivande fröställningen intressantare än själva blomperioden. Det här ska bli en vit bolltistel, Echinops sphaerocephalus. Klicka upp bilden och se hur isigt frostigt allting ser ut, mitt i sommarvärmen.


Jätterutan, Thalictrum 'Elin', kan bli två och en halv meter, jisses!


Den gamla ståtliga kungsnävan, Geranium magnificum, står sig bra bland alla nya korsningar. En steril hybrid från 1800-talet då turknäva, G. ibericum korsades med kaukasisk näva, G. platypetalum.


Man behöver varken sättsand eller bruk för att lägga plattor eller göra ett par trappsteg i sten. Jag lägger direkt på hårt tilltrampad jord! Det viktiga är att stenarna är rätt balanserade för att inte börja röra sig när man går på dem. Efter några veckor har allt satt sig ordentligt. Min lätta jord håller så lite vatten på hösten att tjälen inte lyfter upp dem särskilt på vintern.


Albarosen 'Maiden's Blush', min absoluta favoritbuskros. För doften, färgen, formen, det grå bladverket, anspråkslösheten med jordmånen. Men den är en gammal sort som bara blommar några veckor så underbart blir (som vanligt) kort.


Randiga rosor fascinerar de flesta. Mest känd är Rosa gallica 'Versicolor' från 1500-talet, även kallad Rosa mundi. Jag valde en betydlig yngre herre, remontantrosen 'Ferdinand Pichard' från 1921. För då får jag en blomning till på hösten och den doftar fint också.


'Gruss an Aachen' är en rabattros i min smak, trots att doften är svag. Blågullet (Jakobs stege) har sått sig i mängder runt den.


Och så säger solen godnatt genom lönnen nedanför mig.