tisdag 31 mars 2015

M A R S


Starkt vårljus flödar genom papperstunna kronblad och löser nästan upp formerna.

MARS ÄR I ÅR nästan som april. Men ett bakslag med flera minusgrader gör livet farligt för julrosorna. När stjälkarna vuxit upp är de känsliga för frost. De kan helt enkelt frysa sönder och då blir blommorna en sorglig blöt hög. Man är ändå glad för alla färger som dyker upp i det bruna och får leva på hoppet.


Violett, vitt, gult och grönt förstås. Rosaröda julrosor sätter en fläck i bakgrunden.


Solvärmda stenar lockar fram lökväxterna ur den kalla jorden.


De första snökrokusarna höjer sina slanka kalkar upp igenom en japansk mahoniabräken.


De frösår sig mellan plattor, i gräsmattan och förstås bland andra växter. Här har de valt skuggbräcka som sällskap.


Gullflockan är ovanlig, men anspråkslös och ivrig att få komma upp. Bladen kommer långt senare.


Mina två klippta granar står vakt året runt, men är speciellt stiliga denna tid. 


Blåare än blått med snöiris.


Eller porslinsblått med den populära 'Katherine Hodgkin'.


En speciell form av snökrokus är 'Roseus' som solen får att öppna sina kalkar och bli alldeles platta.

Detta kom ut när fågelholken rensades. En massa mossa i botten och ett duntäcke ovanpå.


Rönnspirean 'Sem' är snabbast av alla buskar att försiktig prova temperaturen med rödtonade och skrynkliga blad.


Ett perfekt sällskap till röda julrosor är stor nunneört 'Georg Baker'. Lättodlad och bildar snart riktiga tuvor som man enkelt kan dela och sprida. Den är som de flesta nunneörter, de vissnar snabbt ned efter blomningen och ger plats åt sommarens perenner.


De fyllda julrosorna har gjort braksuccé och även fått mig på fall. Huvudena nickar ofta av sin tyngd, men ibland orkar de sträcka på halsen och kan möta ens blick.


Julrosen kallar jag för "Tantos mörka", den behåller sin djupa färg länge och går från hand till hand vid växtbyten hos oss. Bladen är spektakulära innan de fått sin gröna färg.


En ljusgul vintergäck som bara funnits några år och kommer från Tyskland. Den har fått namnet 'Schwefelglanz', svavelglans på svenska. Den bleka färgen står vackert mot en ljusrosa julros.


Stock & Sten, inte en revisionsbyrå utan mitt lilla projekt 2014. Stenar gillar många som ett inslag i trädgården, varför inte stockar? Eller snarare tjocka grenar i mitt fall. Förgängliga, visst, men det gör dem än mer intressanta att studera. Det är vackert att i naturen att se örterna ömt omfamna en lavbevuxen gammal stam som fått den sista vilan på skogens botten. Varför inte göra något liknande i trädgårdsmiljö? Dessutom fick koltrastarna en ny attraktion att bekvämt promenera på.


Vintergäck behöver bara lite vårfukt, sedan kan den stå torrt under sommaren så sätt den på ett varmt ställe som tinar tidigt. T v den vanligaste arten Eranthis hyemalis, t h den ovanligare Eranthis cilicica. Den har en mindre grön "bladkrage" och rödare stjälkar.


Ibland är det hopplöst svårt att komma åt motiven med kameran. Man kan ju inte bara lägga sig ned mitt i hela härligheten. Då chansar jag att bara hålla ned kameran, sikta och se vad det blir. Här fångade jag snöklockorna, som också kallas klosterliljor.


Något så läckert grönt att man vill äta det är på väg upp genom täcket av höstens löv. Låt löven ligga! Det är inte fult, det är mycket vackrare än hårt urkrattade rabatter. Och de försvinner snabbt under våren, liksom upplöses som om de smälte. Mat för det mesta som finns nere i jorden och håller den levande. Snöiris blir inte långlivad hos mig, men kanske går det lite bättre på ett torrare ställe som jag nu provar.


Uppgrävda ur kompostens höstlövstäcke spirar gräslök och fransk dragon. Dragonen är dåligt härdig och gräslöken trivs inte hos mig på friland så båda får "the royal treatment" och fjäskas med i krukor under sommaren. Lätta att gömma från vinterns kalla fingrar och ta fram och provsmaka på direkten i mars.


Min favoritkrokus 'Pickwick' är stor, randig och väldoftande. Sprider sig inte, men kommer troget. Sprider sig gör snökrokusen däremot villigt och ger bina årets första måltid.


De fyra första: snökrokus, snödroppe, vintergäck och julros.


Snökrokus är den tidigaste av alla krokusar och hack i häl på vintergäck och snödroppar. Snödroppar har nog de flesta aldrig luktat på, men då missar man något. De doftar nämligen exakt som... äppelblom! Som råkar vara min favoritdoft.


Under den försvinnande snön ligger ett tjockt lager löv. När man lyfter på det lyser snödropparnas blad lika gula som vintergäcken.


Gräva och kratta? Inte en chans. Med den sargade spaden hackas isen sönder, bitarna krattas ihop och bärs bort i baljan. Ett helt normalt vårbruk med andra ord. Belöningen är den osannolikt tidiga kejsarkronan som gömt sig strax under jordytan.


Varmaste stället i soliga mars är inne i huset med uppslagen dörr. Narcisserna man njutit av inomhus ska få komma i jorden så fort tjälen går ur.


Den här julrosen brukar ha en mörkröd teckning inuti, men i år blev den delvis äppelgrön också. Luriga små rackare.


Lottnumret ska finnas på huset, men man får utföra det som man vill. Två servettringar och en bit aluminiumrör blev min lösning.


En gång hade den lilla masken en färgstark bemålning, men den har sedan länge flagnat av. Lagad är den också sedan ett fall ned på skifferplattorna, men allt gör den bara mera mystisk...


Grenverket på ormhassel syns bäst mot en mörk bakgrund t ex en barrväxt.


Carex morrowi 'Snowline' är ett städsegrönt lågt gräs som lyser upp fint, här tillsammans med snödroppar.


En av de bästa marktäckarna för skuggigt läge är städsegrön skuggrönan, Pachysandra terminalis. Blommar i april-maj med oansenliga gulgröna blomax som uppskattas av bin. Och man kan gärna låta snödroppar titta upp bland skuggrönans blad.