söndag 29 juni 2014

J U N I


Spännande färgkombination av lime, rödbrunt, mörkgrönt och vitt. Vem kunde ana att utblommad rhododendron och ett banalt astilbeblad skulle bli perfekta partner till den strålande vackra klockvippan 'Stoplight'? Man tror att man känner sin trädgård, men blir ändå ständigt överraskad.

EN OVANLIGT KYLIG juni sätter inte stopp för perenner. Tvärtom varar blomningen längre. Dock till priset av att man måste ha yllemössa på kvällen. Jag väljer hellre medelhavsvarma, ljumma kvällar som aldrig vill ta slut. Men det mesta av sommaren är kvar och förhoppningsvis står högtrycken snart på kö med ryssvärmen i släptåg.



Himlen är, om inte varm, i alla fall ljus och allt växande vill ha så mycket som möjligt. Kaprifolen tar priset med sitt försök som listig kobra. Det fungerar några dagar, sedan tvingas den dra sig tillbaka bland syrens grenar.



Shock horror! Gult, orange och... rosa? Javisst, "orange is the new black" även i min trädgård. Gärna tillsammans med rosa, en självsådd digitalis säger jag ALDRIG nej till.


Färgkontrast som fascinerar. Blådaggig jätteruta 'Elin' möter japansk blodlönn. Den mörka stjärnflockan finns i samma plantering där det röda återkommer i blodax och dvärgberberis.


Överraskad av det vackra ogräset blodoxalis. Igen. Denna gång dök det upp framför den gula tuvtåteln 'Tatra Gold' med dramatisk effekt. Men det är farligt att släppa oxalisen helt otyglad, det kan bli ett arbetsamt rensande i framtiden.


Gula nyanser ska lysa upp det gröna och det börjar äntligen likna något. Mest lyser den lilla klicken ilsket gulbladig berberisen mitt i bilden.

Mattram är en söt, men lite banal (?) växt som dyker upp överallt med fröplantor. På föregående bild syns de uppe i vänstra hörnet. Den fyllda varianten har ljusgröna blad (ovan t v) medan den med gulgröna blad har enkla. De är bra som "utfyllnad", speciellt på hösten. Jag flyttar knoppande fröplantor från deras självvalda plats till ställen som ser lite färglösa ut. Olika ålder på plantorna gör att det finns blommor hela säsongen. Väl utblommad är det bara att klippa ned den till roten så börjar den om. De blir sällan mer än ett par år på samma plats.

Fraktaler, element som bygger större element med samma grundform. Kvistar blir grenar som blir stammar. Eller gatunät av smågator som blir huvudgator som blir motorleder. Bladet är en kinesisk vippvallmo som knoppas i mitten.


En glasskål fylld med vatten bryter ljusen likt ett prisma.

Blad och knoppar fångar ibland intresset när jag sitter stilla och låter mina ögon vandra över trädgården. Då är jag snabbt på benen för att fånga ljuset som gjorde att motivet stod fram ur grönskan. Styvklematis, ros och höstflox blev den här trion.


På landet på Södermalm. Förstorar man bilden ser man ett flygplan på väg till Bromma som råkat hamna mitt i bildens överkant.


Silvermartorn (Eryngium giganteum) är en ståtlig tvååring som dyker upp på torra ställen som vid stenkanter och mellan plattor.


En mosaik av olika stenar och plattor. Man tänker på antika romerska golv och gator man ser runt Medelhavet.

Några av de mera märkliga formerna i juni. Honungslökens fyrverkeri, pagodblommans våningar och jordrökens sirliga rankor. Den senare är en vild besökare jag aldrig sett förut i hela mitt liv trots att den ska vara vanlig. Släkt med nunneört och ettårig, den får gärna stanna!

Min besatthet av växternas intelligenta struktur tar aldrig slut. Den "rostbruna" digitalisen (D. ferruginea) har fått sitt vetenskapliga namn från latinets ferrum (=järn). Det är blommornas färg som tycks lite rostigt brun. Den torktåliga arten digitalis fångar fukt med sina små hår på bladkanterna och dropparna som bildas leds sedan in till stjälken av bladen som fungerar som hängrännor.

Mycket av min lilla yta är reserverat för sensommarblommande perenner så jag har jämnt skägg att få färg efter lökarna i maj. Men åtta stora nepeta gör verkligen jobbet i buxbomskvarteren. Den sena Allium 'Globemaster' blommar nästan hela månaden. Bladen vissnar inte samtidigt som blomningen som på många andra alliumsorter. Istället är de breda och tar stor plats, speciellt som det blir sidolökar varje år. Lökarna är mystiskt "gummimjuka", inte alls hårda som de flesta lökar. Nävan som tittar fram är den numera omoderna 'Brookeside'. Digitalis och opiumvallmo i mitten kommer i olika toner varje år.


Den asiatiska hörnan i väster sedd från taket i kvällsljus.









Trädgård och berg flyter ihop med hundkäxen utanför och vallmo och lupiner innanför.






En japansk trädgårds stenar har inspirerat mig att komponera en egen variant.




Blågull (Jakobs stege) självsår sig gärna och unga plantor kan blomma senare på sommaren eller t o m under hösten. Bland trappstenarna har annat dykt upp, som näva och nepeta, och förvandlat den till en liten målning.

Kvällsljus ger bekanta växter nya utseenden. Detaljer man inte tidigare lagt märke till lyser plötsligt upp några minuter. Man måste vara snabb innan allt går förlorat i de allt djupare skuggorna.









Kameran står på det ihopfällda bordet mot väggen och knäpper bilden bakom ryggen på mig.





Vitt och fluffigt, men väldigt olika i höjd. Trebladspira, Gillenia trifoliata, blir uppemot meterhög medan skuggbräckan och spetsmössan nöjer sig med att sväva 20-30 cm ovanför marken.

Blodoxalis


Ett mörkare rödrosa löjtnantshjärta, Lamprocapnos spectabile 'Valentine', kom för några år sedan. Roligt med en ny variant av en så välkänd och älskad perenn.

 
En favorit bland ormbunkar är horttunga vars nya blad är obeskrivligt levande.


Alliumen slår ut med tunna stjärnor som tillsammans ger intryck av ett nästan massivt klot.