Glödande dagar och glödande kvällar när Stockholm hade Athen-värme större delen av juli.
HÖGSOMMAR OCH REKORDVARM JULI. 27 grader på kvällen är inte min melodi. Och inget regn förstås. Men det växer bra med stödvattning.
En oemotståndlig röra av lavendel och rödrosa nävan 'Patricia', färgkullans gula knappar och rosen 'Souvenir de la Malmaison'.
En mörk ingång t v och en ljus t h, båda leder till den "hemliga" baksidan av huset.
Mina svala färger hettar aldrig till, de smyger bara ihop och låter sig
kombineras nästan hur som helst. Rosa blodtopp och en namnlös klematis i
violett, det finns dussintals i den färgen så man är väl förlåten för
att ha slarvat bort namnet.
Blodtoppen får snart sällskap av ormroten 'Firetail' och då gör det inte
så mycket att den vid det laget övergått till grårosa fröställningar.
Det blir i alla fall en intressant kombination. Så vill man ha det, det
vissnande ska se så bra ut att man inte vill ta bort det.
Det
har växt mycket smultron på kolonin eftersom de planterats som
marktäckare och spridits sitt friskt. Jag rensade bort många för att de
trasslar in sig i perenner och rent ut sagt irriterar mig. Men ibland
hittar man en härlig planta på oväntat ställe, full av mogna bär, vilken
lycka!
De sista strålarna av kvällssol glöder ikapp med rödorange rosenböna.
Gult
i alla former vinner allt mer mitt hjärta. Hoppas det snart blir mera
populärt för annars missar sådana lysande juveler som hansonii-lilja t v
och doftande sommarviva t h. I mitten blommar färgkullan i flera
veckor.
Raden
av hinkar och krukor fungerar som "staket" för bakom stupar det brant
ett par meter mellan schersmin och syrener. Här är det form och färg på
bladen som är varierande och kontrasterande. Tuvrör blommar i ljust
violett och mörk perukbuske tar upp färgen. Murgröna och gulbladig
smällspirea lyfter fram varandra och min favorit kinesisk vippvallmo
bidrar med sina fikonlika blad svävande ovanför.
Min favoritfunkia 'Francis Williams' tillsammans med uddbräken och liten
häxört. Den senare i kruka eftersom den sprider sig fruktansvärt med
rötterna.
En
närmare titt på floxen 'Ingeborg från Nybro'. Den allra första blomman
följs snart av fler som ligger väntande i sina knoppfodral, men sticker
ut sina lilarosa spetsar.
Lek
med vatten! Varma dagar är man glad för varje litet vattenblänk som
svalkar och ger liv åt hårda ytor. T h har ett stort askfat av blått
glas ersatt fyra gatstenar. Det rymmer ett par cm vatten som drar
blicken till sig och speglar växtligheten. T v slingrar gruset på botten
av "bäcken" från stuprörets mynning fram till törstiga gräs, bambu och
ormbunkar. De släta stenarna som kantar sidorna var överblivna och
hittade här sitt hem. De blev en vacker japanskt inspirerad kontrast
mitt i den regelbundet stensatta ytan.
Av
alla drygt femtio klematis jag planterade för ett par år sedan har ett
dussin eller så tagit sig. De var alla halvdöda på väg till containern
så jag gav dem en sista chans. Utfallet har blivit att stora, olika
violetta har överlevt medan nästan alla andra utseenden försvunnit. Och
de passar min färgskala väldigt bra, speciellt mot gulbladig bakgrund
som här mot asklönnen 'Kelly's Gold'. Sorten kan vara 'Luther Burbank',
men kanske kommer jag på en annan, mera trolig, med tiden.
Temynta, höstflox och rödmalva tumlar om i rabatten och blandar sina violetta toner.
Den
mest utomjordiska uppenbarelsen i år och något jag inte minns ha sett
förut. En liten sedum överraskade med dessa stirrande små "ögon" som man
fick böja sig djupt för att se in i.
Inte
prästkrage utan färgkulla, Anthemis 'Sauce Hollandaise'. Som namnet
antyder är den aningen ljusgul och svävar på tunna stjälkar.
Mystiska
former lyser i sommarnatten. Daggrutan har citrongula blommor och
blådaggigt bladverk. Den utblommade kungsnävans luddiga frökapslar
innehåller inget som kan gro då arten är en steril korsning.
Länge
har jag velat ha en pagodblomma eller lejonsvans som den ibland också
kallas. Vinterns vackraste fröställningar bjuder den på efter sommarens
gula sommarklänning.
Kvällsljuset faller snett in från väster och tänder den koreanska plymspirean några minuter innan solnedgången.
Sommarens
stora tillskott är en gulbladig katalpa på den plats där en hängsälg
fick göra sorti. Blåbladig funkia 'Halcyon' under får den att se ännu
gulare ut genom komplementfärgprincipen.
Färger så läckra att man inte trodde de fanns. Astrantia 'Rubra' och riddarsporren 'Crystal Delight'.
Som en dansös som sträcker armarna uppåt ser den klarblå axveronikan ut.
Mörka blad har ängsnävan 'Midnight Reiter' och den passar lika bra framför gråbladigt som gulbladigt sällskap.
Sommarens häftigaste färgchock när engelsk vallmo trasslade in sig i bronsbräkenblad.
Som en rad sträckande fåglar mot blå himmel ter sig blodbräken när den låter sina nya skott sväva ut åt alla håll.
Lugnt
utan blommor, men många färger ändå. Gulbladig fläder och rosaröda blad
på fjärilsazalean. Gulbladig berberis och gråblått i funkia och alpros.
Allium christophii, stäpplök, har riktigt stora stjärnor i sitt runda huvud.
Röda stjärnöga och rabatteterneller kantar gången framför en grå stol.
Rosaröda indiska fingerörten är ingen svårodlad sak, tvärtom. Får den stöd av andra växter kan den klättra upp till brösthöjd.
Ormbunkar är väl knappast vad de flesta beundrar mitt i sommaren, men det gör jag med min uddbräken.
Lavendel
har fått växa fritt på berget och breda ut sig utan klippning. I det
torra läget trivs blåsvingel och (med lite hjälp) även ulleternell,
tuvtåtel och kopparstarr.
Den
mystiska blå himmelsnunneörten vars blomma går i blågrönt OCH
blåviolett. Dessutom doftar de skarpt som knallpulver! De ljusgröna
bladen har små karaktäristiska röda fläckar.
Vitklöver
härjar i gräsmattan och kungsliljan doftar. Den fulländade skönheten
strandmalva tål dessvärre inte frost utan måste tas in till vintern (ska
försöka). Vita molnet av sandlilja blir dock större för varje år.
En
riktig sommaräng av löjtnantshjärta, nepeta, violer, mattram, vita
storklockor och massor av... borstnejlikor! Jag tycker inte ens om
borstnejlikor. Men de har börjat så sig vilt och kommer i alla nyanser
mellan vitt och mörkrosa, helt okontrollerat som det blir med
tvååringar. Och jag ger mig, de är alldeles underbara. Som sakta
smältande glassar i jordgubb och vanilj.
Förlåt, men jag kan inte slita mig från sommarängen. Den helt oplanerade röran är oemotståndlig.
Okej, sista karamellen. Syrligt rosa nejlikor och mintigt blåviolett nepeta smälter på tungan.
Lite violsmak här och där sitter också fint.
När
det är svårt att nå in till motivet med kameran brukar jag sträcka fram
den och trycka av på vinst och förlust. Och det kan bli intressanta
kompositioner.
Axveronikan
är en underskattad växt, den frösår sig vilt och målar omöjliga ställen
blå. Den mer aristokratiska kransveronikan håller sig snällt på sin
plats.
Ibland
ser det ut som om man arrangerat de märkligaste motiv. Som när
vallmokapseln dök upp på ormbunksbladet. Såg mest ut som ett klot som
råkat rulla dit.
Drakenbergsparken
nedanför Tanto liknar mest en torr savann. Här borde zebrahjordar dra
förbi och giraffer flockas runt träden. På berget i bakgrunden hållet
Tantos kolonister liv i sina trädgårdar bland de gröna kronorna.
Syrenlila
storblommig klematis med ganska smala och spetsiga kronblad som ger den
ett stjärnliknande utseende. 'Bagatelle' heter sorten. Klematis gillar
inte riktigt min lätta och torra jord, men med lite kärlek kanske den
stannar.
En riddarsporre i närstudie.
Vanlig
sibirisk vallmo blev fint sällskap till ljusgul färgkulla. Vallmon är
kortlivad och måste kunna fröså sig för att bli kvar i trädgården.
Färgkullan är inte heller långlivad, men några år ska den hålla ut.
Den
som fick infallet (det var inte jag) att låta purpurklätt så sig intill
nävan 'Patricia', den visste vad hen gjorde! Speciellt som klätten fått
ett rosa öga, "Oculata" kallas den varianten. Jag hade först bara vita,
men så plötsligt hade somliga små ögon. Fula tyckte jag ända tills
detta ljuva möte uppstod.
Svårt
att göra purpursporren rättvisa på bild, den är så stor och luftig att
det är knepigt att få med karaktären i en närbild. Små lejongapslika
blommor i mängder, den rosa sorten här har vita och violetta syskon.
Frösår sig rikligt och dyker upp både här och där, sånt bus gillar jag.
Ingen sommar utan den snälla stjärnflockan som fått en myskmalva som uppvaktning i år.
Persikoträdet
blev är så tungt av frukter att toppen lagt sig över gången. Girig som
man är blev det minsann inte gallrat. Och hur slutade det? Toppen blåste
av! Men det gjorde inget, bara bra att hålla nere höjden.
Krans
efter krans av blad och blomsamlingar har gett kransveronikan sitt
namn. Sorten 'Fascination' eller arten Veronicastrum virginicum är lite
mer färgstarka än många av de andra urtvättade namnsorterna.
Blå höstflox, klematis 'Durandii' och en riddarsporre med förlorat namn håller den blå lågan lysande efter midsommar.
Bakom
husen som klättrar upp på andra sidan Drakenbergsparken trängs bilarna
på Hornsgatan och polis- och ambulansbilars sirener tjuter högt då och
då. Brommaflyget dränker allt tal när de startar och landar. Men så är
det i en storstad. Bara luftballongerna smyger stilla fram tills de
flåsar till med sin heta andedräkt.
Upp genom lönnvallmons flikiga blad tittar den höga stjärnlöken fram. En
lite okänd lökväxt som är lättodlad och kommer troget varje år. Roligt
med en så sent blommande lök.
Gråmalvan
'Barnsley' ska vara vit, men den rosa färgen ligger latent och kan ta
över när som helst. Här har ett par blommor på en kvist gått över till
rosa bland alla de vita.
Ett mystiskt rutmönster uppstår bland korsande strutbräkenblad.
Kikar
man ut mot andra hållet syns en slingrande gång som blivit allt
smalare genom alla självsådda trevligheter som dykt upp i kanterna.
Genom skuggan under pergolan mot sol och värme.
Gult ar milt och vackert när det drar åt ljusgrönt. Rutan är en daggruta och flädern heter 'Sutherland Golden'.
Två
meter hög kan den kinesiska vippvallmon bli och det hoppas jag
innerligt att den ska nå upp till hos mig. Men även den unga plantan
blommar med stora beigerosa plymer.
Speglingen i den rostfria kannan visar ingången till pergolan.
Utblommad kärrtörel, nästan vackrare nu än då.
Krusbär och vinbär är bäst direkt från busken.
Att vara på ett berg när torkan slår till innebär vattning kvällstid.
Dagliljan 'American Revolution' laddar med täta samlngra knoppar under de första rödbruna blommorna.
Lyktor i alla former, ute och inne, behövs när man inte har de där två små hålen i väggen.
Inspirerad
av holländske Piet Oudolf som skapat häckar som mjukt formade
kulisser klippte jag min raka liguster i mjuka vågor istället. Blev
både vackrare och roligare för ögat.
Medelhavsvärme och medelhavsmat.
I
tusentals år har människan fascinerats av akanthusen som växer runt
Medelhavet. Men det är bladets djupa flikar som avbildats mest, här är
istället blomställningen.
Absolut
symmetri avslutar axeln genom trädgården. Ett vitt vinbär har
flyttats dit som slutpunkt. Under ska små jordgubbsplantor växa till
sig för att ge bär nästa år. Bakre häcken är liguster och längst fram
står ett par buxbom som klippts till kuber med spetsiga toppar.
Som gjorda av silkepapper är myskmalvans, Malva moschata, vitrosa blommor som slår ut i stora mängder.
En lockande lilja som tyvärr inte doftar ett dugg. Lite trist, man vill ju ha doft OCKSÅ!
Nyss
var de ludna knoppar som förvandlades till dansande yviga kjolar
några dagar. Nu liknar de något som lever i havet, som maneter. Eller
havstulpaner i pistage och choklad.
Ibland
är både knoppen och den kvarblivande fröställningen intressantare än
själva blomperioden. Det här ska bli en vit bolltistel, Echinops
sphaerocephalus. Klicka upp bilden och se hur isigt frostigt allting ser ut, mitt i sommarvärmen.
Jätterutan, Thalictrum 'Elin', kan bli två och en halv meter, jisses!
Den
gamla ståtliga kungsnävan, Geranium magnificum, står sig bra bland
alla nya korsningar. En steril hybrid från 1800-talet då turknäva, G.
ibericum korsades med kaukasisk näva, G. platypetalum.
Midsommar och vem klarar sig då utan nävor? 'Brookside' heter
sorten som var en av ett fåtal som hade en lång blomningsperiod innan
nyare sorter tog över. Men 'Brookside' har en fördel (?), den frösår sig
och avkomman blir identisk med ursprunget.
Man
behöver varken sättsand eller bruk för att lägga plattor eller göra
ett par trappsteg i sten. Jag lägger direkt på hårt tilltrampad jord!
Det viktiga är att stenarna är rätt balanserade för att inte börja röra
sig när man går på dem. Efter några veckor har allt satt sig
ordentligt. Min lätta jord håller så lite vatten på hösten att tjälen inte lyfter upp dem särskilt på vintern.
Albarosen
'Maiden's Blush', min absoluta favoritbuskros. För doften, färgen,
formen, det grå bladverket, anspråkslösheten med jordmånen. Men den är
en gammal sort som bara blommar några veckor så underbart blir (som
vanligt) kort.
Randiga
rosor fascinerar de flesta. Mest känd är Rosa gallica 'Versicolor'
från 1500-talet, även kallad Rosa mundi. Jag valde en betydlig yngre
herre, remontantrosen 'Ferdinand Pichard' från 1921. För då får jag en
blomning till på hösten och den doftar fint också.
'Gruss
an Aachen' är en rabattros i min smak, trots att doften är svag.
Blågullet (Jakobs stege) har sått sig i mängder runt den.