Jag vet inte riktigt hur det hände, men plötsligt föll alla bitar på
plats utan någon riktig plan alls egentligen. Blåregn nr 2 (som köptes
för att nr 1 vägrat blomma i åratal) visade sig vara vitt och inte blått
och växte ohämmat. Den blekgula nunneörten sådde sig i hela rabatten
under där lila allium alltid spelat huvudrollen. Och i år blommade
fröplantorna av rödbladigt hundkex efter höstens flytt till parterrens
mitt. Allt harmonierade och blev en riktigt fullträff att se fram emot
varje juni, man ändrar inte ett vinnande lag.
E N S T E K H E T B Ö R J A N
på sommaren med temperaturer nära +30. Det växer så det knakar i
blåregnet och rosorna trots mitt tunna jordlager. Kompost, kompost,
kompost, det är räddningen. Jag begriper inte folk som inte har en
kompost och som tycker det verkar svårt (?). Ja det går att komplicera
processen med tal om den perfekta nedbrytningen med rätt material,
placering, blandning, fukt, tillsatser, osv osv. Men den enkla sanningen
är att om man lägger skräpet på marken så bryts det med tiden ned till
en smulig kompostjord. Så ingen borde avstå från att låta allt material
stanna i trädgården istället för att köra bort det. På så sätt ökas
jordvolymen man har alldeles gratis och det blir en naturligt fungerande
jord med kryp och mikroorganismer.
Okänd klematis med enorma ljuslila blommor dyker upp ur den japanska lönnen. Vore skoj om hela trädet blev täckt.
Bortrest med många törstiga krukor? Lösningen blev att ställa dem på en presenningen med uppvikta kanter och 5 cm vatten stående. Det räckte en vecka med +28 grader.
Hundkex
i trädgården? Ja, om det bär det träffande namnet 'Ravenswing'
(Korpvinge) så är det ett spännande tillskott. Det frösår sig lite
lagom, en del plantor återgår dock till vanlig grön form. Även som
fröställning är det vackert med rödtonade blad och stjälkar. De vita
blomställningarna svävande som molntussar mot knallblå sommarhimmel är
dock huvudargumentet för att släppa loss det i full frihet.
Ännu en perenn som är sorgligt oälskad av allmogen, men i viss mån kompenserad av mina heta känslor. Gullbåge (Chiastophyllum oppositifolium) är
det passande namnet på den lilla krypande marktäckaren med så elegant
nickande blomställningar. Tycker det är något lätt asiatiskt över formen
och att den passar t ex med gulstrimmigt hakonegräs. Sägs trivas i
både sol och skugga och i lite torrare lägen. Ett plus är de
vintergröna, sedumlika blad som dessutom finns i vitbrokig form för dem
som inte kan få nog av upphetsande upplevelser.
Lek med proportioner. Gången smalnar avsiktligt av längst in och lurar
ögat att tro att den är längre än den är. Ett "falskt perspektiv" som
förhöjs av figuren vid slutet. Den är bara ett par dcm hög.
En sällsynt övernattning på kolonin och en mycket tidig morgon
blev ett möte med opievallmon vars flikiga kronblad lyste som etsade i
det skarpa ljuset. Just de fransiga formerna av opievallmo (P.
somniferum) kallas också fjädervallmo (P. somniferum Laciniata-gruppen).
Lite lustigt eftersom det finns den fyllda varianten som kallas
pionvallmo i arten, men som inte fått eget vetenskapligt namn. Ja, det
finns många utseenden och de korsar sig och bjuder på överraskningar
varje år.
Borttappat
namn på denna undersköna klematis. Det blir så när man räddar halvdöda
plantor i mängder och slutar räkna på 53... De flesta är heldöda numera,
men
ett femtontal tog sig.
Jag törs nästan kalla det den ultimata lyxen, vitt kinesiskt blåregn och
rosen 'Gloire de Dijon'. Den senare anses kinkig och den stod och
surade i flera år efter att jag flyttat den. Köptes som en halvdöd
rearos och sattes ut med en massa andra sådana här och där på vinst och
förlust. Förhoppningarna var inte så höga och projektet slarvades till
med bortappade namn och ihopblandade plantor. Så dök en sådan här
skönhet upp vid staket vid vägen. Himmel och pannkaka, det är ju
klätterrosen 'GdD'! Den kan inte stå vid ett lågt staket i blåst och
kyla. Raskt flyttades den till spaljéen närmast huset i det varmaste
läge som gick att uppbringa. Stod sedan helt stilla och växte inte en
tum på ett par år. Så sköt plötsligt ett rött spjut upp från basen.
Spjutet övergick följande år i grönt och fick sidoskott. I år kom en
handfull knoppar som svällde och svällde. Och undra på det, de var
sprängfylla med kronblad och likt gigantiska popcorn exploderade de till
rosor stora som handflator. Wisterian stod stum av häpnad och bara
beundrade sin nya vän, ja vilket par det blev!
Ordning och reda. Allt utrymme är utnyttjat till sista centimetern.
Dahlior, buxbom och försök med sticklingar av mina växter. De absolut
lättaste är färgkulla och myrtentry. Bara en cm med ett par blad rotar
sig och utfallet är nästan 100%! Myrtentryn ska jag prova att göra
bonsaier av för den växer så rasande snabbt så det borde gå tillräckligt
fort så man inte somnar. Jag har inte en japans tålamod.
Helt vanlig, banal tusensköna. Men så vacker med den lilla rodnaden mot den gula mitten.
Den silvervita stocken jag blev så kär i att jag enleverade och räddade
den från att förnedras till banalt biokol. Nu vilar den så vackert bland
stormhattsranunkel och ormunkar. Men ser ni vad jag ser? Är det
fortfarande en trästock? Ånej, det är en flasknosdelfin som kommer
farande och vad sådana hittar på kan man aldrig vara säker på.
Man är på ett berg och bygger ett stenparti.
Drömlik
och osannolik. Den blå färgen hos himmelsnunneört blir inte mindre
märklig när den kontrasterar framför en bronsbräkens rödbruna toner.
Ljuvt så det förslår. Pastellakleja dansar med silverfryle och de är verkligen ett vackert par.
Den
doftande, klassiska, gula dagliljan hade jag svårt att kombinera med
något. Liljan är så stor och dominant med sina många blad åt alla håll.
Men så kom jag på att ormbunkar skulle kunna vara en värdig motståndare.
Tillsammans ger de lite djungelkänsla och liljan kontrasterar med
bladen och är fin även utan blommor.
Vitt och gult nr 1: blomsterkornell framför guldhumle.
Vitt och gult nr 2: doftschersmin och gyllenlönn.
En lustig figur är solvända i fylld röd form.
En
randig ros vill man förstås ha och bland det tiotal som finns i handeln
valde jag 'Ferdinad Pichard'. Orsak? Den remonterar i september och det
är ovanligt bland de randiga sorterna.
Vildvinsgrottan
blev en rosgrotta ett par veckor när 'Constance Spry' öppnade sina
bollformade knoppar till rosa bomber. Tyvärr sker detta bara en gång per
sommar, men det finns ingen som kan matcha hennes växtkraft. Jag är
nästan rädd att vildvinet ska ta skada!
Rosor, pioner och violett nepeta, det är blommor överallt.
Hakonegräset stiger fram som en gul spindel ur den gråblå funkian 'Halcyon'.
Odlad
på Orust i ett sekel och finns numera i handeln, fjädernejlikan
'Marieberg'. Doftar precis som nejlikor ska göra och man kan gärna sätta
några i vas inomhus regniga dagar när man inte går ut så gärna.
Klipp
inte ligustern innan blomningen! Doften av honung sveper dit vinden bär
och man får den plötsligt i näsan och ryser till av välbehag.
Sett genom lärkens silverbarr ser allt mycket grönare ut. Utom en rosa krolllilja som fortfarande ser lika rosa ut.
Klematis
och humle möts från var sitt håll på en portal. Man får plocka bort
lite blad från humlen annars riskerar de rosa blommorna att helt
försvinna in i sin kavaljers väldiga famn.
Det
bästa sällskapet till lavendel utser jag härmed färgkulla till. Om det
är den gräddvita sorten 'Sauce Hollandaise' vill säga. Det är alltså
INTE prästkragar på bilden. Titta på de urtunna stjälkarna som bär upp
blommor likt ståltråd. De svävar så elegant, nästan tyngdlösa, bland
lavendelns spiror.
Undrar
när detta bo skapades? Den ljusgrå stolen t h flyttas nämligen aldrig
och jag kikade bara in för att kolla målningen på den mörkgrå spaljéen.
Fläcklilja
heter den ljusgula liljan som påminner om krollilja. Den här kommer
från Korea och Amur, men trivs alldeles utmärkt i svensk jord.
Grannen
nedanför på berget har en avundsvärt avslappnad inställning till sin
trädgård. "Vi klipper inte gräset förrän tusenskönorna börjar blomma
ut". Jag förstår dem.
Asklönnen
bakom huset växer så jag tror inte den kommer att stanna på fyra meter.
Att jag klipper lite verkar bara uppmuntra den. Det var inte meningen.
En
del växer planerat och annat spontant. Blandningen tycker jag om, men
det är en balansakt för man får se upp och rensa så det inte går på tok
med jobbigt mycket fröplantor i skrevor och kanter. Den självsådda
engelska vallmons pigga gula och orange toner lyser mot ljust grönt och
sobert vitt. Det är fjällbrud, skuggbräcka och stjärnflocka som står för
det vita tillsammans med vitkantad buxbom. Grå sten är alltid vackert,
men speciellt mot de här ljusa och friska färgerna tycker jag.
Himlen är, om inte varm, i alla fall ljus och allt växande vill
ha så mycket som möjligt. Kaprifolen tar priset med sitt försök som
listig kobra. Det
fungerar några dagar, sedan tvingas den dra sig tillbaka bland syrens
grenar.
Shock horror! Gult, orange och... rosa? Javisst, "orange is the new
black" även i min trädgård. Gärna tillsammans med rosa, en självsådd
digitalis säger jag ALDRIG nej till.
Färgkontrast
som fascinerar. Blådaggig jätteruta 'Elin' möter japansk blodlönn. Den
mörka stjärnflockan finns i samma plantering där det röda återkommer i
blodax och dvärgberberis.
Överraskad av det vackra ogräset klöveroxalis. Igen. Denna gång dök det
upp framför den gula tuvtåteln 'Tatra Gold' med dramatisk effekt. Men
det är farligt att släppa oxalisen helt otyglad, det kan bli ett
arbetsamt rensande i framtiden.
Den vilda baksidan där strutbräken klamrar sig fast på norrvänd bergsida.
Mattram
är en söt, men lite banal (?) växt som dyker upp överallt med
fröplantor. På föregående bild syns de uppe i vänstra hörnet. Den fyllda
varianten har ljusgröna blad (ovan t v) medan den med gulgröna blad har
enkla. De är bra som "utfyllnad", speciellt på hösten. Jag flyttar
knoppande fröplantor från deras självvalda plats till ställen som ser
lite färglösa ut. Olika ålder på plantorna gör att det finns blommor
hela säsongen. Väl utblommad är det bara att klippa ned den till roten
så börjar den om. De blir sällan mer än ett par år på samma plats.
Spännande
färgkombination av lime, rödbrunt, mörkgrönt och vitt. Vem kunde ana
att utblommad rhododendron och ett banalt astilbeblad skulle bli
perfekta partner till den strålande vackra klockvippan 'Stoplight'? Man
tror att man känner sin trädgård, men blir ändå ständigt överraskad.
Fraktaler,
element som bygger större element med samma grundform. Kvistar blir
grenar som blir stammar. Eller gatunät av smågator som blir huvudgator
som blir motorleder. Bladet är en kinesisk vippvallmo som knoppas i mitten.
En glasskål fylld med vatten bryter ljusen likt ett prisma.
Blad
och knoppar fångar ibland intresset när jag sitter stilla och låter
mina ögon vandra över trädgården. Då är jag snabbt på benen för att
fånga ljuset som gjorde att motivet stod fram ur grönskan. Styvklematis,
ros och höstflox blev den här trion.
På landet på Södermalm. Förstorar man bilden ser man ett flygplan på väg till Bromma som råkat hamna mitt i bildens överkant.
Silvermartorn (Eryngium giganteum) är en ståtlig tvååring som dyker upp på torra ställen som vid stenkanter och mellan plattor.
En mosaik av olika stenar och plattor. Man tänker på antika romerska golv och gator man ser runt Medelhavet.
Som ett fat med marsipan ligger några av mina rossorter (de blir ständigt fler).
Några
av de mera märkliga formerna i juni. Honungslökens fyrverkeri,
pagodblommans våningar och jordrökens sirliga rankor. Den senare är en
vild besökare jag aldrig sett förut i hela mitt liv trots att den ska
vara vanlig. Släkt med nunneört och ettårig, den får gärna stanna!
Mycket
av min lilla yta är reserverat för sensommarblommande perenner så jag
har jämnt skägg att få färg efter lökarna i maj. Men åtta stora nepeta
gör verkligen jobbet i buxbomskvarteren. Den sena Allium 'Globemaster'
blommar nästan hela månaden. Bladen vissnar inte samtidigt som
blomningen som på många andra alliumsorter. Istället är de breda och tar
stor plats, speciellt som det blir sidolökar varje år. Lökarna är
mystiskt "gummimjuka", inte alls hårda som de flesta lökar. Nävan som
tittar fram är den numera omoderna 'Brookeside'. Digitalis och
opiumvallmo i mitten kommer i olika toner varje år.
Den asiatiska hörnan i väster sedd från taket i kvällsljus.
En anemon "Wild Swan" visar upp sin vackra baksida. De tre lilatonade kronbladen matchas perfekt av kungsnävan bakom.
Blågull
(Jakobs stege) självsår sig gärna och unga plantor kan blomma senare på
sommaren eller t o m under hösten. Bland trappstenarna har annat dykt
upp, som näva och nepeta, och förvandlat den till en liten målning.
Ett gammalt glas från Orrefors är min törstsläckare varma dagar.
Kvällsljus
ger bekanta växter nya utseenden. Detaljer man inte tidigare lagt märke
till lyser plötsligt upp några minuter. Man måste vara snabb innan allt
går förlorat i de allt djupare skuggorna.
Funkians blomma är en ren bonus, det är bladen jag väljer växten för. De
är spännande när de kommer, rätt skräpiga när de vissnar.
Perfekta partner. Trädgårdsiris och jättevallmo.
Långt till stranden, men irisen stortrivs ändå. De växer t o m på torra jordar, sån kraft är det i dem.
Kameran står på det ihopfällda bordet mot väggen och knäpper bilden bakom ryggen på mig.
Vitt
och fluffigt, men väldigt olika i höjd. Trebladspira, Gillenia
trifoliata, blir uppemot meterhög medan skuggbräckan och spetsmössan
nöjer sig med att sväva 20-30 cm ovanför marken.
Ett
mörkare rödrosa löjtnantshjärta, Lamprocapnos spectabile 'Valentine',
kom för några år sedan. Roligt med en ny variant av en så välkänd och
älskad perenn.
En favorit bland ormbunkar är horttunga vars nya blad är obeskrivligt levande.
Alliumen slår ut med tunna stjärnor som tillsammans ger intryck av ett nästan massivt klot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar