I början av november rådde meteorologisk sommar. Dahliorna lyste obekymrade trots att violetta astrar och amethyststormhatt viskade olycksbådande om... den ohejdbare kung Bores ankomst.
Och vilken entré han gjorde! Snökaos i två dagar. Men värre skulle det bli, för träden och buskarna. Några dygn senare kom en blöt snösmocka som tyngde, bröt och knäckte. De värsta skadorna på decennier. T o m så sega sällar som syrener slets sönder.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
SÅ MYCKET TID spenderas inte längre i trädgården, det är för kallt att sitta och läsa eller fundera. Allt städsegrönt framträder tydligare nu och kommer snart att pudras vitt av frost och snö. Några buskar och perenner i glödande höstdräkter tillför fortfarande färg tillsammans med enstaka perenner som vägrar sluta blomma trots de allt kallare dagarna. Och helt plötsligt slår det mig att det nya grusiga och sandiga stenpartiet kunde bli perfekt för vildarter och näraliggande av lökväxter. Det spårar raskt ur framför datorn. Men på ett alldeles underbart sätt.
Chockerande rosa och chockerande sent. Rosor brukar hänga med efter några köldknäppar, men i år klarade jag både fuchsia och sommardahlior över dessa fasor med lite skydd.
Någon har målat ett mönster av knotiga grenar och klängande wisteria likt blå glasyr på gammalt porslin. En glasyr som slumpvist framträder linjeskarpt eller mjukt flytande. Tittar man noga ser man handtag och lås på den uppslagna dörren. Det är gatlyktan som i just den här vinkeln trollar fram de hänförande linjerna och nyanserna.
I våras hittade jag lökar någon slängt på berget i en (olaglig!) skräphög. Allium? Tulpaner? Nej, det kom upp tidlösor (!) av olika slag. Vanligaste enkelblommande violetta, enkla vita och t o m den eftertraktade fyllda sorten av typen 'Waterlily'.
Hett i november. Blodnävans blad lyser nu verkligen blodröda framför lärkens guld.
Parkens träd står nakna och fram träder Södermalms kvarter. Men konstigt nog är det alldeles grönt hos mig fortfarande. Som en envis fläck klorofyll i det grå av humle, rosor, forsythia, blåregn och asklönn som alla släpper sina blad sent.
Stickig silvermartorn och en alliums fröställning flankerar den nu bronsgula stenträdgården.
Inte kunde jag ana att jag skulle ha tomater kvar till sista november. Men de har mognat så snällt inomhus. Här har jag fyllt på ett fat i köksfönstret med halvmogna, därav färgskillnaden.
Om lärken är novembers gyllene kung, då är grenastern den silvriga drottningen. Sist ut av alla astrar är hon, 'Lady in black', och är månaden frostig slår hon inte ut alls. Denna milda höst blommar hundratals små vita stjärnor. De tidiga astrarna är nu torra stjälkar, men påminner ändå spöklikt om Ladyn.
Det började med att jag kom på att det vore roligt att ha en ljusblomma till våren. En vårblommande tidlösa som jag haft för många år sedan. Men som, inte helt ovanligt i växtvärlden, sa tack och adjö. Eller bara försvann egentligen. Väl vid datorn hängde sig köp-knappen tror jag för det blev en hel massa annat också. Det allra mesta till det grusiga stenpartiet, nu ska det bli långlivat.
Men vad händer när bortåt trehundra, mestadels pyttesmå lökar kommit i jorden? NÅGON kommer och GRÄVER UPP dem!!! Aldrig varit med om nåt liknande. Misstänker starkt RÅTTAN som härmed utnämns till samhällets fiende No 1. Det är som om en tumme blivit nedkörd exakt de 5-6 cm som behövs för att plundra det nysatta. Säkert 50-60 hål i första upptäckten. Nästa dag 10-15 och sedan bara en handfull tills det slutade. Var det krokusen som luktade så gott? Eller tulpanerna? Något annat som åts upp till sista hålet? Till våren får jag se vad som inte kommer upp och beställa nytt. Om jag vill utmana ödet vill säga.
Så såg det det ut 2020 när råttan gått fram när nya lökar satts (nycklar som storleksjmf). Det verkar som om den undesöker alla nygrävda ställen och går mer på lukten av nyvänd jord än lukten av lök. Varför skulle den annars gräva ett djupt hål intill en nysatt minikiwi häromdagen??? Dess intresse avtar dock för varje dag som går efter att jorden har grävts. Därför blir en del lökar kvar som den inte hittar när jorden "luktar vanligt" igen efter någon vecka. Min slutledning. Tyvärr gick det inte att trolla bort jorddoften med chilipulver eller pressad vitlök eller gammal herrparfym. Bara tidens gång fungerade.
I år är råttorna borta och allt får vara ifred som det brukar vara.
Blekt, men vackert. Stora fuchsiablommor gungar fortfarande i vinden. Ett blad av fänrikshjärta dör en död i skönhet. Grönvita stjärnflockan 'Margery Fish' skickar upp nya blommor då och då hela hösten.
En palett novembernyanser. Bakifrån syns mörkgrön liguster, gul lärk, grå havtorn, ljusgult hakonegräs, mörkgrön järnek, gulbladig berberis, några rödrosa azaleablad och längst fram orkar den blekgula nunneörten ännu producera enstaka gulvita blommor.
Spaljéen är lika sned som vanligt, johodå. Forsythians blad sitter länge men landar till slut i den grå stolen. Äppelträdet riskerade att hamna för djupt när rabatten det står i sakta höjs med lager av kompost. En halvcirkel storgatsten famnar trädet nu och den konkava sidan på stenkanten blir bara starkare ju mer trycket ökar.
Det mesta är undanstuvat och väntar snällt i förrådet på nästa säsong. Snart ska golvet fyllas av alla stora terrakottakrukor som töms efter första frosten.
Är man nyfiken kan minsta vardaglighet bli ett spännande motiv.
Japansk klätterros sköt skott efter par veckor inomhus i vas. Bara att tacka och ta emot.
Man kan inte klaga på färgbrist ännu. Men snart är det bara kopparstarren som kommer att dra ögonen till sig. Tyvärr är det här halvgräset inte så vintertåligt, det mer dränerade läget intill stenen kan hjälpa till.
Ljuset är det viktigaste i motivet och ibland ÄR ljuset motivet.
Prismorna som snurrar utanför fönstret kastar sen eftermiddag oförutsägbara färgfläckar på den grå yllefilten. Allt som kommer i deras väg byter de färg på, som ormen som får en regnbåge över fjällen.
De sista strålande dagarna innan solen försvinner ned bakom berget för att visa sig igen i januari. Svårt att tro när dvärglärken knockar en med sina obegripligt gula barr mot det kalla blå. För några veckor sedan var den silvergrön, snart är den bara sitt grenverk.
En verklig stjärna i november är den japanska dvärglärken, Larix kaempferi 'Blue Dwarf '.
Plötsligt skiftar de diskreta blågröna barren till osannolikt guld! Som riktigt lyser mot vintergröna blad och barr.
Rönnsumaken tar adjö med allt mera orangeröda blad.
En ovanligt varm höst har skonat luktärtor och gråmalva ändå till november.
Höstanemonerna vissnar vackert, medan det höga glansmiskanthuset står envist kvar guldgult till våren. Sommaren var lite för solfattig för att alla vipporna skulle hinna slå ut, men det ser ändå imponerande ut.
Första frosten gjorde entré först i november och det är skönt att allt får blomma ut i sakta mak.
Röda blad på en kvist krusbär.
Hakonegräsen börjar bli vintertorra. Den sista blodnävan ser lite urtvättad ut. På hösten reas trädgårdssaker ut och ett fyndat fågelbad i betong hittade sin plats mellan stenar och under grankvistar.
Vemodigt med de sista värmande strålarna för året, i december försvinner solen bakom berget.
Tidigt i månaden dröjer sig blåregnets gyllene blad kvar som om de inte ville ge upp sin stjärnstatus. Likt den lyxigaste guldbrokad skapar de ett mönster mot kall hösthimmel. Det är nästan lika stor anledning att ge plats för denna kinesiska gäst som de doftande blomklasarna jag snusade på i juni.
Miskanthusen, dvärglärken och blodnävan tävlar om uppmärksamheten med sina novemberfärger.
Lyktorna i äppelträdet avtecknar sig mot husväggen. Vinbären blir kvar långt in på hösten och är riktigt vackra i den nakna busken.
Exotiskt i november. Den äkta kaprifolen som normalt blommar i maj har fått några alldeles för tidiga blommor. Eller är de bara väldigt sena? Ett filosofiskt spörsmål.
Att fuchsiorna är översållade av knoppar när vintern står för dörren är däremot lika bitterljuvt som vanligt.
Allt är inte pråligt denna sista höstmånad. Buxbom och gräs är lika gröna som på sommaren. En vintergrön ormbunke som uddbräken, Polystichum aculeatum, håller också färgen. Och man lägger märke till annat nu, som ett "öga" på äppelstammen.
Bland frostad buxbomen samsas blommande och vissnande och motljuset får allt att lysa. Jättetåtel Molinia caerulea 'Transparent' gnistrar till höger.
En hisnande förändring uppvisar pimpinellrosen, Rosa spinosissima 'Plena', när grönt övergår i glödande rött. Ovanifrån ser man tydligt hur bladen sitter fördelade så alla får så mycket ljus som möjligt, ett exempel på växternas "intelligenta arkitektur".
Ett alunrotblad lyser till när höstsolens ljumma strålar passerar igenom. Vildvinets bär och stjälkar är fortfarande vackra när de de slingrande grenarna förlorat sina magiska röda blad.
Äppelträdet är fortfarande gult ovanför den gröna parterren. Buxbomskvarteren fylls med löv, det gynnar maskarna och är samtidigt riktigt snyggt. Påminner om tegelkrosset man använde under barocken för att få en kontrasterande färg mot det gröna.
Det finns några växter som är lättare att få bra bilder av än andra. Tulpaner är sådana liksom denna rönnsumak som är av den flikbladiga sorten. Glaspärlorna knåpade jag ihop sex stycken hängande små smycken av, de får bli kvar hela vintern.
Gömda för ögat hela sommaren, men inte för örat, vad är det? Jo, mina sju mässingsklockor som gungar där uppe och ser ut som små svarta hål när man ser tittar upp i de mörka klockorna.
Fortfarande bara en pinne, men ett lagom stort träd med exotiskt utseende ska det bli. Rönnsumak växer ganska fort, men på sin eländiga plats med tunt jordlager som lätt blir torrt på sommaren blir det nog ingen fart.
Tidigare tyckte jag att prydnadsaplar var rätt värdelösa när man kan välja "riktiga" äpplen som går att äta. Nu har jag svängt och uppskattar verkligen de små hårda frukterna eftersom de sitter kvar och lyser även när höst övergått i vinter.
Höstens färgtoner är överdådiga innan allt blir ett svartvitt landskap om några veckor.
I sista minuten hann man sätta gatsten i en ny cirkelform. På fredag klart, på lördag fruset till ett... stenhårt golv.
Höstfriserade buxbomar betyder att de håller stilen hela vintern och inte kommer att klippas förrän framåt midsommar nästa år.
Man börjar uppskatta det som grönskar året om den här tiden. Mina vaktposter granarna står i prydlig givakt och vakar. Mahoniabräken är lite tveksamt härdig, men värd att chansa på. Kambräken däremot är så tuff att den växer vilt i vår natur.
Vintergröna perenner är jag svag för och ormbunken hjorttunga, Asplenium scolopendrium, är speciell med sina hela, blanka blad. Finns vildväxande på några få platser i södra Sverige.
Det går inte att ha myrten utomhus i minusgrader även om krukan är nedgrävd och inte frusit. Bladen fryser i alla fall bort och sedan hjälper inga upplivningsförsök inomhus. Nu har de vackra varelserna blivit jord igen. Tur att jag fick dem gratis för att de hade sköldlöss vilka verkade försvinna utomhus under sommaren (?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar