tisdag 30 juni 2020

J U N I


Jag vet inte riktigt hur det hände, men plötsligt föll alla bitar på plats utan någon riktig plan alls egentligen. Blåregn nr 2 (som köptes för att nr 1 vägrat blomma i åratal) visade sig vara vitt och inte blått och växte ohämmat. Den blekgula nunneörten sådde sig i hela rabatten under där lila allium alltid spelat huvudrollen. Och i år blommade fröplantorna av rödbladigt hundkex efter höstens flytt till parterrens mitt. Allt harmonierade och blev en riktigt fullträff att se fram emot varje juni, man ändrar inte ett vinnande lag.

E N  S T E K H E T  B Ö R J A N på sommaren med temperaturer nära +30. Det växer så det knakar i blåregnet och rosorna trots mitt tunna jordlager. Kompost, kompost, kompost, det är räddningen. Jag begriper inte folk som inte har en kompost och som tycker det verkar svårt (?). Ja det går att komplicera processen  med tal om den perfekta nedbrytningen med rätt material, placering, blandning, fukt, tillsatser, osv osv. Men den enkla sanningen är att om man lägger skräpet på marken så bryts det med tiden ned  till en smulig kompostjord. Så ingen borde avstå från att låta allt material stanna i trädgården istället för att köra bort det. På så sätt ökas jordvolymen man har alldeles gratis och det blir en naturligt fungerande jord med kryp och mikroorganismer.

 
Hundkex i trädgården? Ja, om det bär det träffande namnet 'Ravenswing' (Korpvinge) så är det ett spännande tillskott. Det frösår sig lite lagom, en del plantor återgår dock till vanlig grön form. Även som fröställning är det vackert med rödtonade blad och stjälkar. De vita blomställningarna svävande som molntussar mot knallblå sommarhimmel är dock huvudargumentet för att släppa loss det i full frihet.


Ännu en perenn som är sorgligt oälskad av allmogen, men i viss mån kompenserad av mina heta känslor. Gullbåge (Chiastophyllum oppositifolium) är det passande namnet på den lilla krypande marktäckaren med så elegant nickande blomställningar. Tycker det är något lätt asiatiskt över formen och att den passar  t ex med gulstrimmigt hakonegräs. Sägs trivas i både sol och skugga och i lite torrare lägen. Ett plus är de vintergröna, sedumlika blad som dessutom finns i vitbrokig form för dem som inte kan få nog av upphetsande upplevelser.


Lek med proportioner. Gången smalnar avsiktligt av längst in och lurar ögat att tro att den är längre än den är. Ett "falskt perspektiv" som förhöjs av figuren vid slutet. Den är bara ett par dcm hög.


En sällsynt övernattning på kolonin och en mycket tidig morgon blev ett möte med opievallmon vars flikiga kronblad lyste som etsade i det skarpa ljuset. Just de fransiga formerna av opievallmo (P. somniferum) kallas också fjädervallmo (P. somniferum Laciniata-gruppen). Lite lustigt eftersom det finns den fyllda varianten som kallas pionvallmo i arten, men som inte fått eget vetenskapligt namn. Ja, det finns många utseenden och de korsar sig och bjuder på överraskningar varje år.


Borttappat namn på denna undersköna klematis. Det blir så när man räddar halvdöda plantor i mängder och slutar räkna på 53... De flesta är heldöda numera, men
ett femtontal tog sig.


Jag törs nästan kalla det den ultimata lyxen, vitt kinesiskt blåregn och rosen 'Gloire de Dijon'. Den senare anses kinkig och den stod och surade i flera år efter att jag flyttat den. Köptes som en halvdöd rearos och sattes ut med en massa andra sådana här och där på vinst och förlust. Förhoppningarna var inte så höga och projektet slarvades till med bortappade namn och ihopblandade plantor. Så dök en sådan här skönhet upp vid staket vid vägen. Himmel och pannkaka, det är ju klätterrosen 'GdD'! Den kan inte stå vid ett lågt staket i blåst och kyla. Raskt flyttades den till spaljéen närmast huset i det  varmaste läge som gick att uppbringa. Stod sedan helt stilla och växte inte en tum på ett par år. Så sköt plötsligt ett rött spjut upp från basen. Spjutet övergick följande år i grönt och fick sidoskott. I år kom en handfull knoppar som svällde och svällde. Och undra på det, de var sprängfylla med kronblad och likt gigantiska popcorn exploderade de till rosor stora som handflator. Wisterian stod stum av häpnad och bara beundrade sin nya vän, ja vilket par det blev!

 
Ordning och reda. Allt utrymme är utnyttjat till sista centimetern. Dahlior, buxbom och försök med sticklingar av mina växter. De absolut lättaste är färgkulla och myrtentry. Bara en cm med ett par blad rotar sig och utfallet är nästan 100%! Myrtentryn ska jag prova att göra bonsaier av för den växer så rasande snabbt så det borde gå tillräckligt fort så man inte somnar. Jag har inte en japans tålamod.


Helt vanlig, banal tusensköna. Men så vacker med den lilla rodnaden mot den gula mitten.


Den silvervita stocken jag blev så kär i att jag enleverade och räddade den från att förnedras till banalt biokol. Nu vilar den så vackert bland stormhattsranunkel och ormunkar. Men ser ni vad jag ser? Är det fortfarande en trästock? Ånej, det är en flasknosdelfin som kommer farande och vad sådana hittar på kan man aldrig vara säker på.


Man är på ett berg och bygger ett stenparti.


Drömlik och osannolik. Den blå färgen hos himmelsnunneört blir inte mindre märklig när den kontrasterar framför en bronsbräkens rödbruna toner.


Ljuvt så det förslår. Pastellakleja dansar med silverfryle och de är verkligen ett vackert par.


Den doftande, klassiska, gula dagliljan hade jag svårt att kombinera med något. Liljan är så stor och dominant med sina många blad åt alla håll. Men så kom jag på att ormbunkar skulle kunna vara en värdig motståndare. Tillsammans ger de lite djungelkänsla och liljan kontrasterar med bladen och är fin även utan blommor.


Vitt och gult nr 1: blomsterkornell framför guldhumle.


Vitt och gult nr 2: doftschersmin och gyllenlönn.


En lustig figur är solvända i fylld röd form.


En randig ros vill man förstås ha och bland det tiotal som finns i handeln valde jag 'Ferdinad Pichard'. Orsak? Den remonterar i september och det är ovanligt bland de randiga sorterna.


Vildvinsgrottan blev en rosgrotta ett par veckor när 'Constance Spry' öppnade sina bollformade knoppar till rosa bomber. Tyvärr sker detta bara en gång per sommar, men det finns ingen som kan matcha hennes växtkraft. Jag är nästan rädd att vildvinet ska ta skada!

Rosor, pioner och violett nepeta, det är blommor överallt.


Hakonegräset stiger fram som en gul spindel ur den gråblå funkian 'Halcyon'.


Har man gott om rosor, varför inte göra en champinjonsallad de luxe?


Odlad på Orust i ett sekel och finns numera i handeln, fjädernejlikan 'Marieberg'. Doftar precis som nejlikor ska göra och man kan gärna sätta några i vas inomhus regniga dagar när man inte går ut så gärna.

Klipp inte ligustern innan blomningen! Doften av honung sveper dit vinden bär och man får den plötsligt i näsan och får njuta.


Sett genom lärkens silverbarr ser allt mycket grönare ut. Utom en rosa krolllilja som fortfarande ser lika rosa ut.


"Vad är det för träd du har där?" undrar en några, men se det är inget träd. Bara en tjugo år gammal silverkaprifol som klänger på sidan av en portal.


Klematis och humle möts från var sitt håll på en portal. Man får plocka bort lite blad från humlen annars riskerar de rosa blommorna att helt försvinna in i sin kavaljers väldiga famn.


Det bästa sällskapet till lavendel utser jag härmed färgkulla till. Om det är den gräddvita sorten 'Sauce Hollandaise' vill säga. Det är alltså INTE prästkragar på bilden. Titta på de urtunna stjälkarna som bär upp blommor likt ståltråd. De svävar så elegant, nästan tyngdlösa, bland lavendelns spiror.


Undrar när detta bo skapades? Den ljusgrå stolen t h flyttas nämligen aldrig och jag kikade bara in för att kolla målningen på den mörkgrå spaljéen.


Fläcklilja heter den ljusgula liljan som påminner om krollilja. Den här kommer från Korea och Amur, men trivs alldeles utmärkt i svensk jord.

Grannen nedanför på berget har en avundsvärt avslappnad inställning till sin trädgård. "Vi klipper inte gräset förrän tusenskönorna börjar blomma ut". Jag förstår dem.


Asklönnen bakom huset växer så jag tror inte den kommer att stanna på fyra meter. Att jag klipper lite verkar bara uppmuntra den. Det var inte meningen.


En del växer planerat och annat spontant. Blandningen tycker jag om, men det är en balansakt för man får se upp och rensa så det inte går på tok med jobbigt mycket fröplantor i skrevor och kanter. Den självsådda engelska vallmons pigga gula och orange toner lyser mot ljust grönt och sobert vitt. Det är fjällbrud, skuggbräcka och stjärnflocka som står för det vita tillsammans med vitkantad buxbom. Grå sten är alltid vackert, men speciellt mot de här ljusa och friska färgerna tycker jag.



Ungdomens fasta knoppar och första skrynkliga blå kronblad. En självsådd näva, de blir alla lite olika blå.


Himlen är, om inte varm, i alla fall ljus och allt växande vill ha så mycket som möjligt. Kaprifolen tar priset med sitt försök som listig kobra. Det fungerar några dagar, sedan tvingas den dra sig tillbaka bland syrens grenar.



Shock horror! Gult, orange och... rosa? Javisst, "orange is the new black" även i min trädgård. Gärna tillsammans med rosa, en självsådd digitalis säger jag ALDRIG nej till.


Färgkontrast som fascinerar. Blådaggig jätteruta 'Elin' möter japansk blodlönn. Den mörka stjärnflockan finns i samma plantering där det röda återkommer i blodax och dvärgberberis.


Överraskad av det vackra ogräset klöveroxalis. Igen. Denna gång dök det upp framför den gula tuvtåteln 'Tatra Gold' med dramatisk effekt. Men det är farligt att släppa oxalisen helt otyglad, det kan bli ett arbetsamt rensande i framtiden.


Gula nyanser ska lysa upp det gröna och det börjar äntligen likna något. Mest lyser den lilla klicken ilsket gulbladig berberisen mitt i bilden.


Den vilda baksidan där strutbräken klamrar sig fast på norrvänd bergsida.

Mattram är en söt, men lite banal (?) växt som dyker upp överallt med fröplantor. På föregående bild syns de uppe i vänstra hörnet. Den fyllda varianten har ljusgröna blad (ovan t v) medan den med gulgröna blad har enkla. De är bra som "utfyllnad", speciellt på hösten. Jag flyttar knoppande fröplantor från deras självvalda plats till ställen som ser lite färglösa ut. Olika ålder på plantorna gör att det finns blommor hela säsongen. Väl utblommad är det bara att klippa ned den till roten så börjar den om. De blir sällan mer än ett par år på samma plats.


Spännande färgkombination av lime, rödbrunt, mörkgrönt och vitt. Vem kunde ana att utblommad rhododendron och ett banalt astilbeblad skulle bli perfekta partner till den strålande vackra klockvippan 'Stoplight'? Man tror att man känner sin trädgård, men blir ändå ständigt överraskad.

Fraktaler, element som bygger större element med samma grundform. Kvistar blir grenar som blir stammar. Eller gatunät av smågator som blir huvudgator som blir motorleder. Bladet är en kinesisk vippvallmo som knoppas i mitten.


En glasskål fylld med vatten bryter ljusen likt ett prisma.

Blad och knoppar fångar ibland intresset när jag sitter stilla och låter mina ögon vandra över trädgården. Då är jag snabbt på benen för att fånga ljuset som gjorde att motivet stod fram ur grönskan. Styvklematis, ros och höstflox blev den här trion.


På landet på Södermalm. Förstorar man bilden ser man ett flygplan på väg till Bromma som råkat hamna mitt i bildens överkant.


Silvermartorn (Eryngium giganteum) är en ståtlig tvååring som dyker upp på torra ställen som vid stenkanter och mellan plattor.


En mosaik av olika stenar och plattor. Man tänker på antika romerska golv och gator man ser runt Medelhavet.


Det var lätt att tro att det var en krollilja som skulle slå ut, men det blev betydligt mera spännande. Men det var en bortglömd fläcklilja som gjort entré.


Som ett fat med marsipan ligger några av mina rossorter (de blir ständigt fler).

Några av de mera märkliga formerna i juni. Honungslökens fyrverkeri, pagodblommans våningar och jordrökens sirliga rankor. Den senare är en vild besökare jag aldrig sett förut i hela mitt liv trots att den ska vara vanlig. Släkt med nunneört och ettårig, den får gärna stanna!


Svala färger när nävan "Midnight Reiter" möter blåsvingel.

Mycket av min lilla yta är reserverat för sensommarblommande perenner så jag har jämnt skägg att få färg efter lökarna i maj. Men åtta stora nepeta gör verkligen jobbet i buxbomskvarteren. Den sena Allium 'Globemaster' blommar nästan hela månaden. Bladen vissnar inte samtidigt som blomningen som på många andra alliumsorter. Istället är de breda och tar stor plats, speciellt som det blir sidolökar varje år. Lökarna är mystiskt "gummimjuka", inte alls hårda som de flesta lökar. Nävan som tittar fram är den numera omoderna 'Brookeside'. Digitalis och opiumvallmo i mitten kommer i olika toner varje år.


Den asiatiska hörnan i väster sedd från taket i kvällsljus.


En namnlös ängsnäva i vitaste vitt som dyker upp spontant här och där.


Baptisia australiensis


Trädgård och berg flyter ihop med hundkäxen utanför och vallmo och lupiner innanför.






En japansk trädgårds stenar har inspirerat mig att komponera en egen variant.




Blågull (Jakobs stege) självsår sig gärna och unga plantor kan blomma senare på sommaren eller t o m under hösten. Bland trappstenarna har annat dykt upp, som näva och nepeta, och förvandlat den till en liten målning.


Ett gammalt glas från Orrefors är min törstsläckare varma dagar.

Kvällsljus ger bekanta växter nya utseenden. Detaljer man inte tidigare lagt märke till lyser plötsligt upp några minuter. Man måste vara snabb innan allt går förlorat i de allt djupare skuggorna.








Kameran står på det ihopfällda bordet mot väggen och knäpper bilden bakom ryggen på mig.





Vitt och fluffigt, men väldigt olika i höjd. Trebladspira, Gillenia trifoliata, blir uppemot meterhög medan skuggbräckan och spetsmössan nöjer sig med att sväva 20-30 cm ovanför marken.



Ett mörkare rödrosa löjtnantshjärta, Lamprocapnos spectabile 'Valentine', kom för några år sedan. Roligt med en ny variant av en så välkänd och älskad perenn.

 
En favorit bland ormbunkar är horttunga vars nya blad är obeskrivligt levande.


Alliumen slår ut med tunna stjärnor som tillsammans ger intryck av ett nästan massivt klot.


Med stigande ålder (?) blir jag mer förlåtande mot tidigare avskydda färger. En guldakleja skulle ha fått vända i dörren, men nu beundrar jag den våldsamt.