söndag 30 december 2018

D E C E M B E R


Experiment från maj med gott resultat. En stock med en fördjupning fick några nävar jord och planterades sedan med min älskade harsyra. I skuggan under den japanska lönnen etablerade sig plantorna bra trots rekordvarm sommar. En fin julklapp när jag fick se de vintergröna bladen igen när löven fallit!

TEMPERATUREN ligger strax över nollan och det ser ut att bli en bar vinter. Men så tänker man alltid och glömmer att den kallaste månaden väntar runt hörnet. Januari är vinterns kung och vad han tänker ställa till med står skrivet i stjärnorna.


Den vemodiga hösten har i alla fall fördelen att den ger mängder av material att binda kransar av och spara. Här kompletterar tre olika frukter och frön varandra. Bunden i oktober håller den färgen till jul och in på nya året. Japanska lyktor i orange, röda rönnbär och de kanske oväntade lindblomsfröna. De ger luftighet och deras vingar ser ut som lönnäsor vid en hastig titt. 150 st gick åt till denna krans!


Skynda, skynda och torka de sista 'Aroma'-äpplena som börjat skrumpna betänkligt. Ljuslyktorna är inte nödvändiga för processen, det räcker gott med ett element och två dagar. Det är bara översta pinnen som är trädd ordentligt. De andra ska strax bli justerade så luft når in mellan varje skiva. Om det var en perfekt värld.

Hitta de gröna humörhöjarna som skuggbräcka, uddbräken och klockvippan "Stoplight".


Några väderbeständiga julkarameller ska hängas upp i äppelträdet.

Och upp kom karamellerna, vad ska fåglarna tro om dessa???

Och varför ska det komma rådjur till innerstadens parker? Illbattingar som äter rosor och sallad. Orädda är de också. Det här halvårsgamla kom traskande rakt mot mig som stod gömd bakom en rododendron med kameran. Två meter ifrån mig kom det innan det skuttade iväg.


Det är vintersolstånd och det firas med lyktor i äppelträdet vid skymning. En liten korg av mässing istället för av spån blev en ny lykta i år, 100% brandsäker.



Utan snö syns färgerna mot grön gräsmatta och blå himmel istället. Akanthusen släpper sin frön, ett glänsande kanelbrunt i varje taggig vagga. Hos mig har den aldrig självsått sig, men det kan hända. Samma sak med höstanemonen, vad är meningen med att producera alla dessa frön när de inte gror? Den sprider sig hejdlöst med rötterna så brist uppstår dock inte. Kopparstarren lyser som mest nu och gör namnet rättvisa.


Sakta fryser det också inne i huset. Hög tid att rädda de sista äpplena. Jag ställde ifrån mig korgen i den snöiga "kinesiska" stolen och det sista av sommaren mötte det första av vintern. Mangold klarar flera minusgrader och kan plockas fortfarande.


Kylan genomborrar obevekligt allt med sina kalla klor och får tiden att stanna.

Klockvippan ska ha bladen kvar i vinter, men de sista knopparna ryker nu. Det skojiga tingeltangel som klämtat och lyst får vila i stugan till våren. Men ganska mycket sitter kvar i träden! Kling, ding...


Men aldrig är de klippta formerna så tydliga som i den första frosten. Faktiskt något att se fram emot, trots att det är inledningen på den mörka vintern.

När färgen försvinner får man fuska lite. Glasägg från Stadsmissionen, köpte alla dom hade. Jag misstänker att skatorna stjäl de blå. Efter ett halvår är det nästan inga kvar.


Ett blad av is, komplett med nerver, har uppstått i en glaslykta. Den blå lyktan bidar sin tid.

Vid storstädningen i somras slängde jag en massa skräp och plötsligt blev den här fina lådan tom och ledig. Den blev en "ljuslåda" med en brädlapp som mitt i ger två fack.
Den främre granen är ljusare (än den bakre) för den har mycket tunnare jordlager, måste göra något åt det så den piggar på sig.


En liten pudervippa har mjukt vidrört de städsegröna formerna och får trädgården att visa ett av sina vackraste ansikten.


Man sålde lustiga små granplantor utanför en blomsteraffär. Den här såg ut att vara den tätaste sorten och det ska bli roligt att se hur den utvecklas. Misstänker att det är en fågelbogran, men blir det en sockertopp, ja då ryker den.


Perovskian ser ut som rimfrost i sin silvergrå vinterdräkt. Den svarta väggen täcks av äkta vara, högst upp under takutsprånget är det varmast och där har den ännu inte fått fäste.


När vintern dröjer kan körbärskornellen knoppas medan de dödsföraktande rosorna spelar upp sin sista akt.


2012 var det snö och vind som ger drivor och ett ojämnt täcke. Allium kan man alltid fotografera, men nu börjar de brytas sönder av vintern.


Kryddtimjan, Thymus officinalis, har bott i kruka i solen hela sommaren och får övervintra i den. Bara den står torrt och det inte blir för kallt ska det gå bra.


Kontraster kunde inte vara större. 2011 kunde man plocka en bukett vid andra advent. 2012 svepte snöovädret in redan den första. Men palmerna på "Loopen marinklarar allt, 100% plast.


Hemåt över Liljeholmsbron 2012, bryggorna i Årstaviken ligger tomma. Båtarna har förpuppats på land och väntar på nästa vår. Som alla vi andra.


Mässingskorgen som lyste på första bilden trivs nog bäst inomhus och är precis lagom till två hyacinter. Utan blommor klarar man sig inte denna mörka tid och om man ställer utslagna hyacinter svalt nattetid håller de en vecka. Att vakna i ett lite kyligt rum och det första man förnimmer är den ljuvliga doften rekommenderas!

torsdag 13 december 2018

N O V E M B E R


De sista strålande dagarna innan solen försvinner ned bakom berget för att visa sig igen i januari. Svårt att tro när dvärglärken knockar en med sina obegripligt gula barr mot det kalla blå. För några veckor sedan var den silvergrön, snart är den bara sitt grenverk.

SÅ MYCKET TID spenderas inte längre i trädgården, det är för kallt att sitta och läsa eller fundera. Det städsegröna framträder allt tydligare och kommer snart att pudras vitt av frost och snö. Några buskar och perenner i glödande höstdräkter tillför fortfarande färg tillsammans med enstaka perenner som vägrar sluta blomma trots de allt kallare dagarna.

Chockerande rosa och chockerande sent. Rosor brukar hänga med efter några köldknäppar, men i år klarade jag både fuchsia och sommardahlior över dessa fasor med lite skydd. Ända in i kaklet, förlåt november.


I våras hittade jag lökar någon slängt på berget i en (olaglig!) skräphög. Allium? Tulpaner? Nej, det kom upp tidlösor (!) av olika slag. Vanligaste enkelblommande violetta, enkla vita och t o m den eftertraktade fyllda sorten av typen 'Waterlily'.


Hett i november. Blodnävans blad lyser nu verkligen blodröda framför lärkens guld.

Stickig silvermartorn och en alliums fröställning flankerar den bronsgula stenträdgården.

Om lärken är novembers gyllene kung, då är grenastern den silvriga drottningen. Sist ut av alla astrar är hon, 'Lady in black', och är månaden frostig slår hon inte ut alls. Denna milda höst blommar hundratals små vita stjärnor. De tidiga astrarna är nu torra stjälkar, men påminner ändå spöklikt om Ladyn.

Blekt, men vackert. Stora fuchsiablommor gungar fortfarande i vinden. Ett blad av fänrikshjärta dör en död i skönhet. Grönvita stjärnflockan 'Margery Fish' skickar upp nya blommor då och då hela hösten.


En palett novembernyanser. Bakifrån syns mörkgrön liguster, gul lärk, grå havtorn, ljusgult hakonegräs, mörkgrön järnek, gulbladig berberis, några rödrosa azaleablad och längst fram orkar den blekgula nunneörten ännu producera enstaka gulvita blommor.


Spaljéen är lika sned som vanligt, johodå. Forsythians blad sitter länge men landar till slut i den grå stolen. Äppelträdet riskerade att hamna för djupt när rabatten det står i sakta höjs med lager av kompost. En halvcirkel storgatsten famnar trädet nu och den konkava sidan på stenkanten  blir bara starkare ju mer trycket ökar.


Det mesta är undanstuvat och väntar snällt i förrådet på nästa säsong. Snart ska golvet fyllas av alla stora terrakottakrukor som töms efter första frosten.


Är man nyfiken kan minsta vardaglighet bli ett spännande motiv.


Man kan inte klaga på färgbrist ännu. Men snart är det bara kopparstarren som kommer att dra ögonen till sig. Tyvärr är det här halvgräset inte så vintertåligt, det mer dränerade läget intill stenen kan hjälpa till.

 
Inne är det färgfritt förstås och skuggorna gör allt till en grafisk lek.


Ljuset är det viktigaste i motivet och ibland ÄR ljuset motivet.


Prismorna som snurrar utanför fönstret kastar sen eftermiddag oförutsägbara färgfläckar på den grå yllefilten. Allt som kommer i deras väg byter de färg på, som ormen som får en regnbåge över fjällen.

 
En verklig stjärna i november är den japanska dvärglärken, Larix kaempferi 'Blue Dwarf '.
Plötsligt skiftar de diskreta blågröna barren till osannolikt guld! Som riktigt lyser mot vintergröna blad och barr.


Rönnsumaken tar adjö med allt mera orangeröda blad.

En ovanligt varm höst har skonat luktärtor och gråmalva ändå till november.


Höstanemonerna vissnar vackert, medan det höga glansmiskanthuset står envist kvar guldgult till våren. Sommaren var lite för solfattig för att alla vipporna skulle hinna slå ut, men det ser ändå imponerande ut.

 
Första frosten gjorde entré först i november och det är skönt att allt får blomma ut i sakta mak.
Röda blad på en kvist krusbär.


Ett ovanligt generöst utfall av ett loppisbesök på vägen till kolonin. Sextio kr för alltihop. Men jag kan meddela att Fiskars vattenkanna är komplett värdelös. I alla fall den jag kom hem med.


Hakonegräsen börjar bli vintertorra. Den sista blodnävan ser lite urtvättad ut. På hösten reas trädgårdssaker ut och ett fyndat fågelbad i betong hittade sin plats mellan stenar och under grankvistar.


Vemodigt med de sista värmande strålarna för året, i december försvinner solen bakom berget.


Tidigt i månaden dröjer sig blåregnets gyllene blad kvar som om de inte ville ge upp sin stjärnstatus. Likt den lyxigaste guldbrokad skapar de ett mönster mot kall hösthimmel. Det är nästan lika stor anledning att ge plats för denna kinesiska gäst som de doftande blomklasarna jag snusade på i juni.


Miskanthusen, dvärglärken och blodnävan tävlar om uppmärksamheten med sina novemberfärger.


Lyktorna i äppelträdet avtecknar sig mot husväggen. Vinbären blir kvar långt in på hösten och är riktigt vackra i den nakna busken.


Exotiskt i november. Den äkta kaprifolen som normalt blommar i maj har fått några alldeles för tidiga blommor. Eller är de bara väldigt sena? Ett filosofiskt spörsmål.
Att fuchsiorna är översållade av knoppar när vintern står för dörren är däremot lika bitterljuvt som vanligt.


Allt är inte pråligt denna sista höstmånad. Buxbom och gräs är lika gröna som på sommaren. En vintergrön ormbunke som uddbräken, Polystichum aculeatum, håller också färgen. Och man lägger märke till annat nu, som ett "öga" på äppelstammen.


Bland frostad buxbomen samsas blommande och vissnande och motljuset får allt att lysa. Jättetåtel Molinia caerulea 'Transparent' gnistrar till höger.


En hisnande förändring uppvisar pimpinellrosen, Rosa spinosissima 'Plena', när grönt övergår i glödande rött. Ovanifrån ser man tydligt hur bladen sitter fördelade så alla får så mycket ljus som möjligt, ett exempel på växternas "intelligenta arkitektur".


Ett alunrotblad lyser till när höstsolens ljumma strålar passerar igenom. Vildvinets bär och stjälkar är fortfarande vackra när de de slingrande grenarna förlorat sina magiska röda blad.


Äppelträdet är fortfarande gult ovanför den gröna parterren. Buxbomskvarteren fylls med löv, det gynnar maskarna och är samtidigt riktigt snyggt. Påminner om tegelkrosset man använde under barocken för att få en kontrasterande färg mot det gröna.

Det finns några växter som är lättare att få bra bilder av än andra. Tulpaner är sådan liksom denna rönnsumak sam är av den flikbladiga sorten. Glaspärlorna knåpade jag ihop sex stycken hängande små smycken av, de får bli kvar hela vintern.


Gömda för ögat hela sommaren, men inte för örat, vad är det? Jo, mina sju mässingsklockor som gungar där uppe och ser ut som små svarta hål när man ser tittar upp i de mörka klockorna.

Fortfarande bara en pinne, men ett lagom stort träd med exotiskt utseende ska det bli. Rönnsumak växer ganska fort, men på sin eländiga plats med tunt jordlager som lätt blir torrt på sommaren blir det nog ingen fart.

Tidigare tyckte jag att prydnadsaplar var rätt värdelösa när man kan välja "riktiga" äpplen som går att äta. Nu har jag svängt och uppskattar verkligen de små hårda frukterna eftersom de sitter kvar och lyser även när höst övergått i vinter.



Höstens färgtoner är överdådiga innan allt blir ett svartvitt landskap om några veckor.


I sista minuten hann man sätta gatsten i en ny cirkelform. På fredag klart, på lördag fruset till ett... stenhårt golv.


Höstfriserade buxbomar betyder att de håller stilen hela vintern och inte kommer att klippas förrän framåt midsommar nästa år.

Man börjar uppskatta det som grönskar året om den här tiden. Mina vaktposter granarna står i prydlig givakt och vakar. Mahoniabräken är lite tveksamt härdig, men värd att chansa på. Kambräken däremot är så tuff att den växer vilt i vår natur.


Vintergröna perenner är jag svag för och ormbunken hjorttunga, Asplenium scolopendrium, är speciell med sina hela, blanka blad. Finns vildväxande på några få platser i södra Sverige.


Det går inte att ha myrten utomhus i minusgrader även om krukan är nedgrävd och inte frusit. Bladen fryser i alla fall bort och sedan hjälper inga upplivningsförsök inomhus. Nu har de vackra varelserna blivit jord igen. Tur att jag fick dem gratis för att de hade sköldlöss vilka verkade försvinna utomhus under sommaren (?).