Kolonin i Tanto norra

J A N U A R I

2012-01-07T10:29:00.000-08:00

Man öppnar fönsterluckorna och ser lysande galaxer i ett mörkt universum

2012 BÖRJAR INTE SOM det vita och kalla 2011. De flesta bilderna här är sparade från i fjol för just nu är det för bruntrist ute. Förhoppningsvis betyder det frånvarande snötäcket att våren kommer tidigare i år? Eller så blir det barfrost och tjäle till Kina och vår i maj... Hoppas bara växterna inte tar för mycket stryk, det är det sämsta av vinterväder.

I höstas krukade jag olika vårlökar för att kunna ta in under vintern. Vintergäcken började blomma efter bara en vecka inne! Men så hade den kommit långt ute före jul tack vare det ovanligt varma vädret. Doftar honung samtidigt som de är dödligt giftiga. Lär ha använts för att döda vargar på vintern (eller så är det en skröna, liksom att vita julrosens rot haft samma roll).

Det varma söderläget är inte så varmt nu precis.
Men om en månad så... borde man kunna sitta på en skön dyna och lyssna på talgoxarna.

Efter ett snöfall göms buxbomens former under ett fluffigt täcke. Underbart vackert och man vill inte trampa sönder ytan.

Glas och is, gnistrande smycken mot den blå vinterhimlen.

Är det kanske en karta över isiga kontinenter i ett mörkt hav?

Former som finns kvar vintertid är det städsegröna, kottar och fröställningar.

Svart värme och vit kyla.

Underbara vintersol! Nu leker den och vinden i de bleka och rufsiga vipporna hos glansmiskanthusgräset, Miscanthus sinensis.

En plåtlykta i syrenerna får hänga ute året runt, redo att tändas en mörk eftermiddag. Gamla prismor från kristallkronor gör ny tjänst som gnistrande droppar i äppelträdet.

Berget bakom huset har förvandlats till en skidbacke.
Men under göms mina golv och de gröna väggarna ska komma tillbaka.

Det ser ut som en samling brunsvarta fjärilar som klumpat ihop sig i kylan. Men det är fröställningarna hos en funkia som är så här spännande i januari. Städsegrön (eller kanske städsegrå) är den grå helgonörten, Santolina chamaecyparissus.

Grått och frostat så lönnen ser ut som den lövats i vitt.

Grått i grått i grått... men vackert.

Grenverk som är något alldeles extra har ormhassel, Corylus avellana 'Contorta'. Blir med tiden mer ett litet träd än en buske. Mycket anspråkslös och tålig.

Ett loppisfynd. Det illusoriskt glaserade keramikäpplet lurar ögat, men bara för en stund. Stackars den fågel som försöker sig på att hacka i det...

Vintersiluetten av miskanthus.

D E C E M B E R

2011-12-07T15:25:00.001-08:00

Vintern dröjer och körbärsbenveden knoppas medan de dödsföraktande rosorna spelar upp sin sista akt.

ÅRET GÅR MOT sitt slut och vintersolståndet närmar sig. Snart vänder det och trädgården ligger redo att vakna igen i värmande sol. Skatter i form av lökar och perenner dyker upp igen, fler och mer än i fjol. En trädgård blir bara vackrare för varje år, precis som vi!

Den milda hösten har skonat de envist blommande växterna ända till andra advent. Här syns luktärt, nepeta, blodnäva och fältvädd. Höstastrarna fick för en gångs skull ge allt de hade och står nu nöjt utblommade.

Jag gör ett undantag denna märkliga vinter och visar en bild som inte är tagen hos mig. Men blommande snödroppar i december på självaste Lucia? Kan inte motstås, har aldrig varit med om liknande. Dessa ljuva varelser förskönade en rabatt bakom Coop i Örnsberg.

Sakta fryser det också inne i huset. Hög tid att rädda de sista äpplena. Jag ställde ifrån mig korgen i den snöiga "kinesiska" stolen och det sista av sommaren mötte det första av vintern. Mangold klarar flera minusgrader och kan plockas fortfarande.

Kylan genomborrar obevekligt allt med sina kalla klor och får tiden att stanna.

Men aldrig är de klippta formerna så tydliga som i den första frosten. Faktiskt något att se fram emot, trots att det är inledningen på den mörka vintern.

Ett blad av is, komplett med nerver, har uppstått i en glaslykta.

Perovskian ser ut som rimfrost i sin silvergrå vinterdräkt. Den svarta väggen täcks av äkta vara, högst upp under takutsprånget är det varmast och där har den ännu inte fått fäste.

Kryddtimjan, Thymus officinalis, har bott i kruka i solen hela sommaren och får övervintra i den. Bara den står torrt och det inte blir för kallt ska det gå bra.

Som en nonchalant kastad juldekoration ligger en stäpplöks fröställning på den mörkgröna idegranen. Så kan man också klä granen.

En fantastisk växt året runt, Heucherella 'Stoplight', klockvippa som är en korsning mellan alunrot och spetsmössa. Bladen är dramatisk tecknade med röda fält i centrum. De finns kvar på vintern och färgas långsamt bronsorange med de röda fälten kvar. Först till våren, när de nya bladen kommer, vissnar de. Blommorna i augusti är vita, skira plymer.

N O V E M B E R

2011-11-09T10:19:00.000-08:00

Nävan 'Rozanne' och ett självsådd blågull kämpar på trots årstiden. Uppgrävda snödroppar har satts i kruka för att kunna drivas i blom under vintern inomhus. Tok eller klok? Framtiden får utvisa...

SÅ MYCKET TID spenderas inte längre i trädgården, det är för kallt att sitta och läsa eller fundera. Det städsegröna syns nu tydligare och kommer snart att pudras vitt av frost och snö. Några buskar och perenner i glödande höstskepnader lyser fortfarande tillsammans med enstaka perenner som vägrar sluta blomma trots de allt kallare dagarna.

En ovanligt varm höst har skonat luktärtor och gråmalva ändå till november.

Miskanthusen, dvärglärken och blodnävan tävlar om uppmärksamheten med sina novemberfärger.

Lyktorna i äppelträdet avtecknar sig mot husväggen. Vinbären blir kvar långt in på hösten och är riktigt vackra i den nakna busken.

Exotiskt i november. Den äkta kaprifolen som normalt blommar i maj har fått några alldeles för tidiga blommor. Eller är de bara väldigt sena? Ett filosofiskt spörsmål.
Att fuchsiorna är översållade av knoppar när vintern står för dörren är däremot lika bitterljuvt som vanligt.

Allt är inte pråligt denna sista höstmånad. Buxbom och gräs är lika gröna som på sommaren. En vintergrön ormbunke som uddbräken, Polystichum aculeatum, håller också färgen. Och man lägger märke till annat nu, som ett "öga" på äppelstammen.

Bland frostad buxbomen samsas blommande och vissnande och motljuset får allt att lysa. Jättetåtel Molinia caerulea 'Transparent' gnistrar till höger.

En hisnande förändring uppvisar pimpinellrosen, Rosa spinosissima 'Plena', när grönt övergår i glödande rött. Ovanifrån ser man tydligt hur bladen sitter fördelade så alla får så mycket ljus som möjligt, ett exempel på växternas "intelligenta arkitektur".

Ett alunrotblad lyser till när höstsolens ljumma strålar passerar igenom. Vildvinets bär och stjälkar är fortfarande vackra när de de slingrande grenarna förlorat sina magiska röda blad.

Äppelträdet är fortfarande gult ovanför den gröna parterren. Buxbomskvarteren fylls med löv, det gynnar maskarna och är samtidigt riktigt snyggt. Påminner om tegelkrosset man använde under barocken för att få en kontrasterande färg mot det gröna.

Höstens palett är överdådig innan allt blir ett svartvitt landskap om några veckor.

I sista minuten hann man sätta gatsten i en ny cirkelform. På fredag klart, på lördag fruset till ett... stenhårt golv.

En verklig stjärna i november är den japanska dvärglärken, Larix kaemferi 'Blue Dwarf '. Plötsligt övergår de diskreta blågröna barren till osannolikt guld! Varje år lika märkligt.

Höstfriserade buxbomar betyder att de håller stilen hela vintern och inte kommer att klippas förrän framåt midsommar nästa år.

Vintergröna perenner är jag svag för och ormbunken hjorttunga, Asplenium scolopendrium, är speciell med sina hela, blanka blad. Vill helst ha jämn fuktighet, men är inte alls svår att odla. Sätt den gärna svalt och skuggigt.

I en allt mer naken och avlövad trädgård framträder det lilla svarta huset tillsammans med de lysande röda stolarna.

En holländsk tös som var en bordspingla en gång i tiden. Numera vakar hon i sprucket skick i kryddlandet.

O K T O B E R

2011-10-03T12:32:00.001-07:00

Blå funkiablad blir gula. En ensam höstanemon mot gillenians höstblad. Den sista liljan lyser orange.

EN LURIG MÅNAD. Kan vara sommarvarm, kan bjuda på första snön! Med lite tur får man njuta av dahlior och annat känsligt ännu ett tag. De stora träden på berget runt mig lyser i guld och brons. Löven faller och det blir öppnare och ljusare, men samtidigt står solen allt lägre. Energin i ljuset är nästan borta och det mesta börjar vissna ned. Men enstaka växter har väntat ända tills nu för att få briljera...

De stora träden som skuggat under sensommaren blir vackert gyllene och glesas raskt ut när löven faller.

Låt hösten blomma! Mina älskade astrar är inte allmogens favorit. De har tilldelats tråkstämpeln och den går näppeligen bort. Jag fattar ingenting, de är ju de enda som verkligen strålar denna sena månad. Jag KAN inte få för många!

Fjärilsazalean, Rhododendron vaseyi, har redan knoppar klara för nästa vår. En studie i rött med amorosa på den röda stolen.

Även stjärnmagnolian har knoppar bland bladens höstfärg i rött guld.

Solen lurar en att tro att det är sommarvarmt, men vinden är isande kall. Nävahybriden 'Rozanne' knoppas tills frosten tar den. Jätteverbenan kämpar på lika bra, men växer allt långsammare.

Knallfärger när engelsk vallmo möter vildvin och höstkrokus.

En trist och grå dag i slutet av oktober. Men med trädgårdens färger koncentrerade på vattenytan i en zinkbalja blev det en flytande blomsteräng.

Det blev trångt för alla astrar, malvor, violer, stockrosor, blågull, ringblommor och några 'New Dawn'-rosor. Röda blad av näva, vildvin, azalea och japansk lönn blev en varm kontrast mot det rosa och violetta.

Allt börjar brinna. Lönn och kärrtörel glöder röda, liksom fjärilsazalean med den klippta dvärgsälgen framför som blivit alldeles gul.

Flikbladig japansk lönn, Acer palmatum 'Dissectum', i höstfärg framför en vanlig svensk gran som klippts i etager. Två runda tuvor jättedaggkåpa har självsått sig i stenläggningen nedanför och fått stanna.

Dramatiska mönster av ljus, färg och skuggor i vildvinets avskedsföreställning.

Som ett flamländskt 1500-tals-stilleben i ett magiskt ljus.

Hela Tanto börjar glöda.

Mycket senare än de flesta stormhattar blommar ametiststormhatt, Aconitum carmichaelii 'Arendsii'. (Kallas ibland oktoberstormhatt, men den varieteten heter A. c. 'wilsonii'.)
Mitt favoritmotiv är alliumens fröställning, här med blå höstastrar som effektfull bakgrund.
Violerna blommar om i det svala vädret.

Vitt är inte någon favoritfärg och dessutom kommer den vita varan snart i överflöd, men de här rönnbären är en lysande kontrast till höstens färger och snövit aster är vacker mot den blå himlen.

Borta är alla blommor, men färgerna finns kvar ett tag till.

Glansmiskanthusens vippor glänser i höstsolen. Sorten 'Malepartus' är kraftig och har tydligt röda plymer som sakta bleknar.

Ett blekt höstljus faller in i vildvinspergolan där bladen har börjar falla.

Calendula 'Coffee Cream' är lika snäll och strävsam som andra ringblommor, bara exklusivare till utseendet. Kämpar på bra trots det kallare vädret, inte förrän vintern sätter in ger de upp. Ringblommans varma färger hittas också i bladen runt de mörkgröna klippta granarna.

Vildvinet har hunnit över huset och börjar hänga ned på norrsidan.

En mycket bra höstblommande ros är 'Salet' som lustigt nog tillhör mossrosorna (gruppen blommar nomalt inte om). Fantastisk doft och fint med starkt rosa färg i den falnande trädgården. Den ljusrosa 'Stanwell Perpetual' gör skäl för sitt namn.

Rena rama Yves Saint-Laurent. Rosa och orange! Bergnävan vägrar att sluta sätta knopp, i fem månader har den blommat nästan oavbrutet.

Olika sorters vintersquash som är hårdare utanpå och fastare inuti än sommarsquashen. Därför klarar den lagring bättre.

Att "låna in" avlägsna vyer och punkter i trädgården kallar japanerna shakkei. Här syns Högalidskyrkan på sin kulle i norr, ett fint inslag hos mig i vissa vinklar.

Gult och blått är lysande oktoberfärger.

Min konstigaste platta. "Jernkaminer Mitraljoser", väldigt mystiskt. Var har den suttit någonstans? En vänlig läsare berättade att den varit i en vedugn. "Flikarna" som syns mitt i "plattan" är där ugnsgallret vilat mot den. Mitraljoser är tydligen ett norsk namn på maskingevär, men det kan vi väl lämna därhän...

A U G U S T I

2011-08-30T13:32:00.000-07:00

MÅNGA SÄGER att inget händer i trädgården när det går mot sensommar. Jag tycker precis tvärtom. Visst har de allra flesta träd och buskar blommat över, men perennrabatterna är nu ståtliga när allt hunnit växa till sig ordentligt. Och det finns massor som bara väntar på att få visa upp sig!

Persikorna mognar i farlig fart och man kan äta så många man vill och titta på stjärnorna som tänds i augustikvällen. Sorten heter 'Riga' och jag har bara gott att säga om den. Fjärde sommaren gav det lilla trädet ca 15o frukter. Men då fuskade jag och gallrade ingenting...

Gräs som får stanna är sylnarven mellan gatstenarna. Det andra får känna på min DUX Minor. I mitten kommer spirorna på blåverbenan flygande upp som små raketer. Ungefär.

Allt och alla behöver vatten, en kanna kallt står alltid nära till hands.

Lyxiga, ljuvliga liljor. T v Lilium regale, kungslilja, som är lättodlad art från Kina med fantastisk doft. De andra är asiatiska hybrider, som de flesta av våra trädgårdsliljor. I mitten ' Black Beauty' som är doftlös, medan den ljusrosa t h (namnet okänt) fyller luften med kryddig parfym.

Total kontrast mot liljorna är den grå färgskalan med romersk malört, Artemisia pontica, skifferplattor och fröställningarna hos kronklematis, Clematis macropetala ' White Swan'.

Höstflox och rysk martorn målar violett och metalliskt blått runt den gröna parterren. Berget utanför lyser fortfarande gult av torrt gräs.

Klassiska blå bolltistlar, Echinops bannaticus, finns i flera blå toner och är torktåliga skönheter. De sprider sig bland de vita spirorna hos kransveronika, Veronicastrum virginicum, och den ryska martornen, Eryngium planipes, som blir lysande blå skyar bakom bollarna.

Höstanemoner, Anemone hupehensis, natt och dag. De blommar lika bra i halvskugga som i sol, hos mig från slutet av juli till början av oktober.

De röda stolarna tar upp glöden i de första höstfärgade löven hos persikan.

Clematis viticella, italiensk klematis i den ursprungliga violetta färgen är en pålitlig klematis som blommar bortåt två månader. Vattna behövs torra perioder på ett berg med tunt jordlager. Axveronikan, veronica spicata, ger mängder av frön som gror överallt om man inte tar bort fröställningarna före vintern.

Väst möter öst. Nordamerikansk rönnsumak, Rhus typhina, och östasiatisk glansmiskanthus, Miscanthus sinensis. Båda ger en lite exotisk känsla till trädgården.

En liljeknopp tittar fram bland de flikiga bladen hos japansk blodlönn.
Bucklig gammal zinkhink gör tjänst som odlingskärl.
Sensommarens storvuxna rosenflockel, Eupatorium maculatum, är ett måste.

Fylld storklocka, Campanula persicifoila, med namnet 'Beau Belle'. Står i en sky av stenkyndel och med kärleksört bakom sig.

Persikorna är mogna. Buxbomen klippt för andra gången och håller sig snygg ända till maj nästa år. Temynta är en magnet för fjärilar och humlor.

En vanlig syn över innerstaden under sommaren, luftballongerna. Fast de har blivit färre, för några år sedan såg man 12-15 stycken på en gång, nu är det aldrig över tio.

Ryska martornen, Eryngium planum, i motljus. En hög blåskimrande tistel som väcker beundran på sensommaren. Frösår sig flitigt. Perfekt för den som inte kan vattna om det blir torrt. Älskas av bin och fjärilar. Och av mig.

Den blå damen övervakar lätt uttråkad den violetta rutan med fyllda blommor, 'Hewitt's Double' och exotisk frilandshibiskus 'Oiseau Bleu'

Ljusgult är en mild färg som står fint mot det gröna. Randigt glansmiskanthus som ibland kallas sebragräs, Miscanthus sinensis 'Zebrinus' och italiensk sydstormhatt, Aconitum lycoctonum ssp neapolitanum.

Värmen håller i sig och solen steker stenarna heta så de är sköna att gå barfota på. Inne i vildvinsgrottan är det betydligt svalare nu och man håller sig gärna ute i sensommarsolen istället.

Hybridnävan 'Rozanne'' är översållad av stor blå blommor med vitt centrum från midsommar till frost. Rosen 'Grüss an Aachen' har rödrosa knoppar, men öppnar sig i vitrosa blommor med en varmt aprikosfärgad glöd. En titt in i jätterutan Élin', en svensk korsning mellan japansk skuggviolruta och europeisk daggruta.

Varför är det bara jag som gillar höstastrar? Deras violett-rosas färgskala står så fint mot höstens alla gul-röda löv. Och färgprakten förlänger sommaren långt in i oktober. De här är tidiga, den till höger med större blommor heter ' Pink Zenith', den andra är en fröplanta av en sort som är sprid i Tanto. Mindre blommor, men i väldiga mängder!

Stockrosor, Alcea rosea, frösår sig och dyker upp på mer eller mindre lämpliga ställen. Alla har enkla blommor (de fyllda brukar inte så sig) i röda och rosa nyanser.

Första gången jag har jätteverbena, en ettåring som kan självså sig rikligt. Mina vårsådda plantor fick sällskap av ännu fler självsådda från en kompis så det slutade med 70-80 st!

Den gula stolen, "Giraffen", har hittat sin plats bakom huset där tidigare en syrenhäck växte. Nu är den borta och marken stensatt istället för att kunna gå runt huset. Och det blev luftigt och ljust på ett helt nytt sätt.

Koreanska vaxklockan, Kirengeshoma palmata, sticker plötsligt upp bredvid en kirgislök som just släpper sina svarta frön.

Ett koltrastpar har byggt bo precis ovanför dörren och fått en sen kull som piper hjärtknipande. Ibland tror jag att alla mina nyttiga maskar hamnar i deras magar, sådan tät trafik är det upp i trasslet på pergolan.

Kvällssolen leker i vildvinet och skapar mönster och former.

Redan på 1800-talet fanns blåverbena, Verbena hastata, i svenska trädgårdar. Men den har aldrig vunnit någon större popularitet och är fortfarande en sällsynt doldis. Konstigt när den är så snygg och lättodlad!

Studie av vitlysingens blomma, Lysimachia clethroides. Karaktäristiskt är den svängda, nedåtböjda formen. Man kan inte förväxla den även om det finns andra vitlysingar, de andra är alla upprättväxande.

En vattendroppe liknar en gnistrande briljant på ett rödtonat aklejblad. Eller är det en månsten? Kanske en opal?

Den här växten skulle kunna bli hur trendig som helst: blodormroten, Bistorta amplexicaulis 'Firetail'. Passar så bra till blodax, höstanemoner, rosenflockel... En favorit hos den holländske perenngurun Piet Oudolf.

Inte en blåklocka, utan en hosta i blom.

Putsar man ligusterhäckens sommarskott nu håller den sin form under vinterhalvåret.

Vill man ha något exotiskt ska man prova frilandshibiskus, Hibiscus syriacus. En buske som liknar den bekanta krukväxten. KAN gå i zon 2 med ordentlig täckning vintertid. I Skåne blir de ett par meter utan problem och sår sig. Sorten heter 'Oiseau Bleu'.

Ser det inte ut som en hårig larv som kryper fram? Men det är första blomvippan på miskanthusen.

Kryddlandet från hustaket. De blå spirorna är axveronika, Veronica spicata, som sår sig överallt. Gula franska kungsljus, Verbascum chaixii, är likadana och får stå kvar där dom dyker upp.

Det börjar bli lite ostyrigt med alla höga perenner och regnar det häftigt får man börja stötta upp ibland. Men det är kul med maffiga växter, jag vill helst ha allt över halvmetern...

Önskar man kunde känna doften av kungsliljorna, Lilium regale. HELA trädgården fylls av deras tunga vaniljiga doft framåt kvällen. De är dessutom ganska lättodlade och sprider sig om de trivs. Men gödsla lökarna, det kostar på att leverera!

J U L I

2011-07-31T14:30:00.000-07:00

HÖGSOMMAR OCH TID för rosor och lavendel. De riktigt varma dagarna brukar bli fler och det kan bli torrt på vårt berg. De första bären mognar som jordgubbar, smultron och krusbär. Saker börjar blomma över, bli för stora eller falla omkull i regn och blåst. Klippa ned och räta upp är den stående ordinationen för att det inte ska börja se skräpigt ut.

Vilket bra ställe att ha en trädgård! Tantoberget efter en månad med sol och runt trettio grader varje dag. Och knappt en droppe regn. Klimatförändring?

Men hos mig glittrar det på blommor och blad efter kvällens vattning. (Klicka upp bilden och förstora så ser det ut som stjärnhimlen)

Och några meter från det brända berget lyser grönskan sval och smaragdgrön. Som en oas i öknen.

I tusentals år har människan fascinerats av akanthusen som växer runt Medelhavet. Men det är bladets djupa flikar som avbildats mest, här är istället blomställningen.

Den borde vara hur trendig som helst, passar till sten och betong och stramt modernistiskt formspråk. Akanthus finns i tre arter, det här är mjukakanthus, A. mollis, men arterna är väldigt snarlika. Vid Medelhavet växer de i skugga som ormbunkar, men så här långt norrut måste de stå soligt och varmt.

Medelhavsvärme och medelhavsmat.

Inspirerad av holländske Piet Oudolf som skapat häckar som mjukt formade kulisser klippte jag min raka liguster i mjuka vågor istället. Blev både vackrare och roligare för ögat.

Lyktor i alla former, ute och inne, behövs när man inte har de där två små hålen i väggen.

I år är det pelargoner i krukorna, till hösten kommer de att vara gigantiska.

Utblommad kärrtörel, nästan vackrare nu än då.

Kartfall av Cox Orange som blir ordentlig gallrat utan min medverkan. Men ändå är det massor kvar ännu.

Vildvinspergolan speglas i kannan till en grön triumfbåge.

Så ser den ut mitt i sommaren, min "vildvinsgrotta". Här inne fläktar det alltid lite och man kan ta en paus från den stekande solen, det behövs!

Svalka under pergolan som skuggar huset med kaprifol, klematis och ett litet tappert kämpande blåregn som ännu inte behagat blomma med den allra minsta blomma.

Kikar man ut mot andra hållet syns en slingrande gång som blivit allt smalare genom alla självsådda trevligheter som dykt upp i kanterna.

Clematis integrifolia 'Durandii' är en korsning mellan helbladig klematis och den välkända "Jackmanii". Kallas också violklematis.

Den sidenvita klematisen 'Huldine' har svagt violetta skiftningar och blommar långt in på hösten.

Svarta vinbär proppfulla med C-vitamin. Så vacker busken är också med grenarna fyllda av bär. Tänk om man kunde plantera bärbuskar istället för att slentrianmässigt välja t ex spireor och snöbär?

Den här krusbärsbusken fick jag en gång på en växtbytardag, ingen ville ha den lilla självsådda plantan. Nu är den en stor buske som ger massor av supergoda bär som aldrig har fått mjöldagg, krusbärets akilleshäl.

Absolut symmetri avslutar axeln genom trädgården. Ett vitt vinbär har flyttats dit som slutpunkt. Under ska små jordgubbsplantor växa till sig för att ge bär nästa år. Bakre häcken är liguster och längst fram står ett par buxbom som klippts till kuber med spetsiga toppar.

Som en engelsk lady, parfymerad och sval, är den violetta höstfloxen, Phlox paniculata. Den ändrar färg på ett lustigt vis, på dagen i solen drar den åt rosa, på kvällen mörknar den åt blått.

Astilbe, inte en favorit, men en trotjänare som alltid är problemfri, så länge den inte torkar ut. Då vissnar bladen ofelbart och den återhämtar sig inte utan går i vila.

Som gjorda av silkepapper är myskmalvans, Malva moschata, vitrosa blommor som slår ut i stora mängder.

Den eleganta kransveronikan, Veronicastrum virginicum, är lättodlad som få.

Lite mindre "sofistikerad" är axveronika, Veronica spicata, men humlorna älskar den! Och det gör jag också som låter den fröså sig på alla möjliga och omöjliga ställen. Då målar den trädgården blå i juli och augusti.

En lockande lilja som tyvärr inte doftar ett dugg. Lite trist, man vill ju ha doft OCKSÅ!

Nyss var de ludna knoppar som förvandlades till dansande yviga kjolar några dagar. Nu liknar de något som lever i havet, som maneter. Eller havstulpaner i pistage och choklad.

Ibland är både knoppen och den kvarblivande fröställningen intressantare än själva blomperioden. Det här ska bli en vit bolltistel, Echinops sphaerocephalus. Klicka upp bilden och se hur isigt frostigt allting ser ut, mitt i sommarvärmen.

Den slår ut på en roligt sätt. Först kommer en vit kalufs högst upp, sedan fortsätter den nedåt runt om tills hela bollen lyser vit. Mums för humlor och bin!

Ännu en spännande fröställning, nu från luktpionen.

Ja, de mysko fröställningarna vill aldrig ta slut... Alliumen ser ut som en modell av en atom med en massa elektroner runt om. Klicka upp bilden och det ser ut som en explosion som kastar ut frökapslarna. Typ Big Bang typ...

Honungslöken, Nectaroscordum siculum, har varit lite trendig, men är väl rätt ute nu (?) Elegant kommer den alltid att vara hur som helst och lättodlad. Sprider sig ibland och kan dyka upp på ett oväntat ställe.

Jätterutan, Thalictrum 'Elin', kan bli två och en halv meter!

Sockerärtorna växer i kruka, trädgårdsland finns ju inte och krukan kan man ställa rakt på hälleberget nånstans. Dessutom hittar inte sniglar och snäckor de späda plantorna så lätt och de får växa till sig i fred.

Min trädgård ska helst alltid ha blått och violett som dominerande färger och då bidrar axveronikan, Veronica spicata, väldigt bra. Den sår sig överallt, men tar ändå nästan ingen plats med sitt smala växtsätt. Blommar länge med sidoknoppar.

Den gamla ståtliga kungsnävan, Geranium magnificum, står sig bra bland alla nya korsningar. En steril hybrid från 1800-talet då turknäva, G. ibericum korsades med kaukasisk näva, G. platypetalum.

En passande perenn för min trädgård och 100% min smak är förstår höstvädden, Scabiosa caucasia 'Perfecta'. Men den har varit ovillig att etablera sig, är känslig för vinterväta. Nu försöker jag igen på det allra soligaste stället i upphöjd plantering. För jag kan inte avstå från något så vackert som dessutom blommar från juni till oktober!

Man behöver varken sättsand eller bruk för att lägga plattor eller göra ett par trappsteg i sten. Jag lägger direkt på hårt tilltrampad jord! Det viktiga är att stenarna är rätt balanserade för att inte börja röra sig när man går på dem. Efter några veckor har allt satt sig ordentligt.

Den här pionen var felmärkt och jag TROR att det är en 'Edulis Superba' för utseendet stämmer och doften är fantastisk.

Albarosen 'Maiden's Blush', min absoluta favoritbuskros. För doften, färgen, formen, det grå bladverket, anspråkslösheten med jordmånen. Men den är en gammal sort som bara blommar några veckor så underbart blir (som vanligt) kort.

Rosen 'Frühlingsduft' blommar fortfarande. Jag är svag för rosor som tonar mellan två färger som gult-vitt eller vitt-rosa, tycker de är mer spännande. Och här får jag tre färger på ett bräde.

Randiga rosor fascinerar de flesta. Mest känd är Rosa gallica 'Versicolor' från 1500-talet, även kallad Rosa mundi. Jag valde en betydlig yngre herre, remontantrosen 'Ferdinand Pichard' från 1921. För då får jag en blomning till på hösten och den doftar fint också.

Albarosen 'Madame Plantier' är storväxt, men vek i växtsättet. De många fyllda blommorna blir tunga av regn och hon viker ihop sig tyvärr. Min står mellan staketet och äppelträdet så jag ska kunna få upp henne i trädet som klätterros. Rosa knoppar som slår ut i vitt är hennes speciella charmtrick som funkar lika bra varje år.

'
En samling torktåliga vänner: rödbladigt groblad, Plantago major 'Rubra', mörka hornvioler, sammetsröd borstnejlika, Dianthus barbatus nigrescens 'Sooty' och karminröd blodnäva, Geranium sanguineum. De mjuka gråblå barren hos den japanska dvärglärken blir en fint kontrasterande bakgrund.

Nävan 'Brookside' är en rikblommande hybrid som ingår i den stora gruppen framkorsade "trädgårdsnävor" till skillnad från arterna från naturen.

Enkla stockrosor är bättre på att överleva vintrarna än de fyllda sorterna. De sår sig också en del och kan flyttas som unga innan den djupa pålroten vuxit sig för kraftig.

Riddarsporre, Delphinium, är en klassiker och ett måste för oss som favoriserar blå färger. Skär ned den helt omedelbart efter blomning så finns det chans till en andra blomning på hösten.

Petuniachock i solen framför brädstolen som lånat former från österrikisk jugend. Den första stolen jag byggde med tre små tvingar och några spännband.

En underbar blandning av vit purpurklätt och myskmalva tillsammans med blå näva 'Brookside' och rysk martorn. Röda krusbär piggar upp i det blåvita.

Grön- respektive gulbladig humle möts i en portal vid entrén. Som man ser är det rena hälleberget här så de växer i varsin stor trälåda.

Trädgårdsnävan 'Patricia' är en storvuxen sak som lätt blir en meter bred och nästan lika hög.

J U N I

2011-06-19T12:38:00.001-07:00

DAGARNA ÄR VANSINNIGT långa och sen kväll faller solen in på norra sidan Tantoberget i en vinkel man inte trodde fanns. Det växer så det knakar, men försommarens fräschör finns kvar. Det blir lite lugnare efter alla blommande lökar, grönskan tätnar och kvällarna är varma. Sommaren har börjat på allvar!

Blå nävor och blå himmel. Geranium ' Brookside' är storvuxen och blommar ett par månader, här tillsammans med favoritgräset silverfryle, Luzula nivea. Korgstolen står intill doftschersminen och luften fylls av underbar väldoft.

I en rostig zinkbalja skimrar den svala vattenytan och schersminen speglar sina grenar och löv.

Sommaren är ljus, men trädgården är mörk... Iris och violkungsljus i violett tillsammans med knoppande jättevallmo. Kärleksört, bergklint och brunnäva i samma färgskala.

I varje paradis finns (minst) en orm, men min är väldigt snäll och väldigt stel eftersom den är av järn. Men man skyggar lite i alla fall. Den där slingrande formen ligger lagrad i våra hjärnor sedan årtusenden och betyder farligt, farligt... Strutbräken kastar skuggor över bronsbladen.

Ibland blir oansenliga motiv oväntat fina bilder. Som blommande spansk körvel som fått sina första frökapslar. Både blad och frön smakar sötlakrits, riktigt goda faktiskt. Och den banala (?) plymspirean ser på nära håll ut som ett storslaget fyrverkeri.

En annorlunda vinkel på ett funkiablad visar naturens arkitektur som ofta visat vägen för människans. Honungslökens eleganta bågar kan hittas i gotiska kyrkor, gamla järnbroar eller varför inte Eiffeltornet?

Den japanska blodlönnens nya skott är så tunna att solen nästan lyser igenom.

Glödande kvällsljus genom löven på flikbladig japansk lönn och fjärilsazalea. Och genom vattenkannan.

Efter tulpaninfernot lugnar trädgården ned sig i violetta och blå nyanser. Jag har inte hjärta att ta bort aklejorna så de sprider sig ohämmat.

Ljusa kvällar på verandan med kvällshimlen över sig. Den nedgående solen skapar skarpa effekter mot den varma svarta väggen.

Växternas arkitektoniska uppbyggnad är ibland hisnande. Som lupinens intelligenta skyskrapa så lik Chrysler Buildning i New York. Som lupinens blad fast mindre är myskmadrans, kanske den vackraste marktäckaren i lundmiljö. Strandirisens blad kunde stått modell för Uddevallabrons originellt "knäande" pyloner.

En italienska på stockholmsbesök promenerade förbi och blev hänförd av alla blommor. Och det är faktiskt ovanligt med rikblommande trädgårdar i Italien. Det brukar stanna vid pelargoner i krukor och gladiolus för snitt. Hon tyckte det såg ut som i England hos mig! Grazie per la foto Alessandra!

Som trådsmala, gängliga supermodeller dyker aklejrutorna, Thalictrum aquilegiifolium, upp lite varstans. De fröar av sig precis lagom och genom att de höjer sig över det mesta döljer de inte sina grannar där de råkat så sig.

Kolla, KOLLA! Äntligen får jag se min blå bergvallmo, Meconopsis betonicifolia, i blom, det är bara dagar kvar. Den magiska blå färgen skymtar fram några millimeter och håret reser sig på armarna, precis som på de ludna knopparna...

Mulna dagar lyser det gulgröna bladverket, guldhumle och bunkestarr 'Old Gold'. I mitten knoppas ett par rejäla tuvor daggkåpa i samma toner.

Plats på scen för... Carmen? Det är väl den röda färgen och kronbladens svepande former som för tankarna till en dansande spanjorskas kjol. Men orientvallmon, Papaver orientale, är ingen medelhavsväxt utan kommer, som namnet säger, österifrån.

Iris finns i otaliga exklusiva färger och former. Jag har bara vanligare sorter som klarar vintrarna bra. Förut hette de skäggiris efter det gula "skägget" man tydligt ser. Men de blå respektive vita strandirisarna ovan saknar det.

Av den avlidna bambun har det blivit många stödpinnar.

Rosa är en färg som det lätt kan bli för mycket av, men som i lagom doser är både fräsch och läcker.

Kaprifolen slår ut och luften känns som fylld av vaniljsocker.

Svårt att hitta en mer komplicerat uppbyggd blomma än kaprifolen.

Alliumen svävar över allt och man saknar inte tulpanerna som håller på att ta farväl.

Fjällbruden, Saxifraga cotylodon, blommar framför ett fat med taklök.

Buxbomsklot gör sig fint i rabatten som en lugn bakgrund till silverfryle, Luzula nivea.

Glansbambuns dagar var räknande när den började blomma och till slut grävde jag upp den bruna busken och kvistade av pinnarna för framtida behov som växtstöd.

Stödmuren som lavendeln växer på har koloniserats av smultron och blivit en nästan vertikal odling.

Min älskade japanska viva blommar i flera våningar. Sprider sig glatt med frön på fuktig plats.

Jätterutan 'Elin' på väg upp. Jag får fota henne nu, innan hon nått sina hårresande två och en halv meter!

Blå strandiris framför gulgrön kärrtörel, ett vackert möte som skulle vara perfekt vid en damm. Men det har jag ju ingen så det är tur att de också går bra i en normal rabatt.

Mera vita skyar hos den löjligt lättodlade skuggbräckan, Saxifraga umbrosa, som faktiskt trivs utmärkt i helskugga. Bladrosetterna bildar med tiden täta mattor.

Stora runda former av flocknäva och jättedaggkåpa mjukar upp den stensatta gången. Över storgatstenen som kantar planteringarna väller fänrikshjärta, funkia och den lilla röda berberisen 'Bagatelle'.

Från andra hållet lyser de röda stolarna mot den svarta väggen.

Min blå period, det är när den kaukasiska förgätmigejen, Brunnera macrophylla, blommar framför blåfunkian, Hosta tardiana, 'Halcyon'. Så svalt, så flott, så blått!

Som hattifnatter från Mumindalen ser de nya bladen ut hos hjorttunga, Asplenium scolopendrium, ut i mina ögon. Eller är det livsfarliga kobror som sakta reser sig? Det är ju en ormbunke... Speciell med sina hela blad som dessutom är vintergröna.

Men vad sticker plötsligt upp som en svart orm i rabatten? Kan det vara... afodillen, Asphodelus albus? Den kallas också dödslilja och växer vild runt Medelhavet i torra lägen. Det var sju år sedan jag satte en liten planta. Den har aldrig blommat och jag trodde den hade försvunnit. Men en svart knopp? Den ska ju vara vit???

Och hepp! Det svarta övergår till vitt, en massa knoppar...som öppnar sig till gnistrande vita stjärnor...helt enkelt... fantastisk!

De populära nävorna finns i blom hela säsongen beroende på art och sort. Här är den klassiska praktnävan, Geranium himalayense.

Aklejan har varit älskad i tusen år och jag kan inte rensa bort NÅGON fröplanta. Vem vet vilken ny nyans den kommer att få? Jag kommer att drunkna i ett hav av aklejor...

Underbart är kort, speciellt när det handlar om jättevallmo, Papaver orientale. Några dagar vajar de stora blommorna stolta på höga stjälkar, sedan får man studera den stiliga frökapseln resten av sommaren. Otaliga sorter finns i olika nyanser av rött och rosa, men även vitt och violett.

Ett riktigt ogräs, men ett vackert sådant. Blodoxalis, Oxalis corniculata var. purpurea, är ettårigt och sprider sig väldigt med frön i soliga lägen. Ryck fröplantorna du ser på sensommaren så sår det sig lagom, för det blir alltid några kvar.

Blå himmelsnunneört, Corydalis elata, är lättodlad och landar här vackert i en tuva gult hakonegräs, Hakonechloa macra 'Aurea'.

Som en österländsk turban hänger den rosa krolliljans blomma elegant.

Oemotståndligt högljudda är jättevallmo, Papaver orientale. Gillar man inte den rödorange färgen finns flera rosa nyanser, violett, vitt och mörkröd att välja bland. Det ljuslila fluffet är aklejruta.

Allt blått är välkommet, t o m ett ogräs som uppländsk vallört, Symphytum upplandicum. En sval kombination är blågrön funkia, Hosta 'Big Daddy' och blå strandiris, Iris sibirica. Och klassikern kungsnäva, Geranium magnificum.

En stark doft i skymningen när fukten i luften ökar och bär dofter bättre bjuder trädgårdsnattviolen på. Högvuxen, ganska långblommande och med en osviklig förmåga att så sig överallt.

M A J

2011-05-02T13:33:00.000-07:00

NU BRYTER DET loss på allvar. Våren övergår i försommar och volymen skruvas upp rejält med tulpaner och tidiga perenner, blommande fruktträd, klematis och kaprifol. Värmen kommer och man kan sitta ute i solnedgången med öronen fulla av fågelsång. Sova och städa är lågprioriterat, det är äntligen tid att njuta!

Den delikata svavelsippan, Anemone lipsiensis, är en naturlig korsning mellan vitsippa och gulsippa. Här växer den bland adiantumliknande ekbräken hämtad från skogen och blåskimrande funkia. Blekgult är en fantastiskt fin färg som kan kombineras med de flesta andra eftersom den ligger så nära det ljusgröna.

Gröna toner. Utblommad vintergäck, mattbildande ekbräken och viridifloratulpanen 'Spring Green'. Blekt gula klockor har Uvalaria grandiflora som kallas guldrams eller sorgklocka), jättevallmon knoppas och storrams som man hittar vild.

Vem kan ana att det här brukade vara en snårig syrenhäck? Jag älskar min rena baksida med den låga muren och släta golvet nedanför den stora lönnen. Den står nere hos grannen så jag slipper de hungriga rötterna, men kan njuta av suset i löven och den vackra siluetten.

Utblommade tulpaner är tacksamma motiv, några blänkande regndroppar gör dem ännu vackrare.

Smultron och mjölk i tulpanform. Sorten heter 'Marilyn' och är från 1976. Allt var inte juteväv på 70-talet... Den vitrosa äppelblomningen är lika ljuvlig och väldoftande.

Vita kejsartulpanen 'Purissima' skiftar vissa år i rosa. Eleganta liljeblommande 'Marilyn' är rosastrimmig. Rosa och violetta tulpaner bland röda 'Apeldoorn'.
Rosa, krusiga kanter på benvit tulpan som möjligen skulle kunna vara en 'Webers Parrot'. Polkagrisrandiga 'Carnaval de Nice'. Mörkviolett med vita kanter är 'Arabian Mystery'.

Träd och buskar vaknar, blommar och skjuter skott. Lärk, berberis och gran överst, gyllenlönn, sälg och flikbladig japansk lönn underst.

Den försiktiga lönnvallmon, Glaucidium palmatum, gör entré skyddad under sitt gröna blad som sedan förvandlas från mössa till klädsam krage.

Violetta toner hos vårnäva/knölnäva, Geranium tuberosum, rödbladig styvklematis (Clematis recta 'Purpurea') och bergklinten (Centaurea montana) 'Amethyst in Snow.

Stjärnmagnolian, Magnolia stellata 'Royal Star', lyser vit i kvällen, liksom äppelträdet som ska ge den goda lilla sorten 'Cox Orange' om fem månader.

Det är en fantastisk syn när ormbunkarna rullar upp sina nya blad. Speciellt den stora strutbräken, Matteucia struthiopseris, är imponerande.

Ormbunkar är en underskattad trädgårdsväxt. Speciellt de vintergröna, som denna spetsbräken, är värdefulla tillskott av grönska.

Doftande narcisser är klassikerna Narcissus poeticus och N. 'Thalia', den senare kallas också "änglatårar'. I mitten en gräddvit hundtandslilja, Erythronium californicum 'White Beauty', som jag hoppas ska växa sig till en stor tuva.

Svart hus, svart tulpan. Den svartröda 'Queen of Night' har ett spännande namn, bra vilja att återkomma och trendig färg - en braksuccé.

Mera fräscht gulgrönt; guldhumle (Humulus lupulus 'Aurea'), gulbladig ängskavle (Alopecurus pratensis 'Aurea') och lundviva (Primula elatior). Våren är ljuvligt gulgrön!

Stora rosaröda nunneörten 'George Baker' är en fin lundväxt som vissnar ned bara ett par veckor efter blomningen. I lundens skugga sprider sig också violett fingertandrot, Cardamine pentaphyllos.

Under äppelgrenar syns asiatiska hörnan med alldeles ljusgrön flikbladig lönn.

Fruktträden blommar i vitt och rosa. Prydnadskörsbär, persikan 'Riga' och framför Aromaträdet hänger Clematis 'Columella'.

Stolta tulpaner mot sommarhimlen.

Den röd-gul-vita skalan har flera tulpaner med god förmåga att återkomma. En gul som fått röda strimmor, möjligen 'Apeldoorn'. Vildarten sylvestris är liten och gracil. En vit form av T. gregii med vacker teckning.
Spontan gul tulpan med röda kanter som visade sig endast ett år. 'Sweetheart' i vitt med gult kommer troget. Men röda 'Apeldoorn' är t o m rena ogräset...

Från den asiatisk hörnan mot parterren är det inte många steg, men kontrasten är stor mellan symmetri och asymmetri. Stenarna ger struktur mitt i all grönska, lagrar värme och är sköna att gå på.

Ibland lockar annat än växter till att fånga något särskilt. Som en av de många katter som kommer smygande på tysta tassar. Eller ett glas vatten som kvällsljuset faller över.

Gnistrande droppar i en kirgislök, Allium aflatunense. Klicka gärna på bilden och se dropparna på nära håll, först då blir den riktigt spännande.

En fräck typ! Inne i rödbladiga styvklematisen, Clematis recta purpurea, dyker plötsligt en lysande tulpan upp som jag aldrig sett förut och definitivt inte köpt och planterat. Så är det med tulpaner, de kommer upp i nya skepnader och försvinner.

En fylld violett tulpansort som kommit tillbaka flera år.

Terrakottakrukorna ska sommarplanteras. Några penséer är först ut.

Smyrnatulpanen, 'Tulipa whittalii', vildart från Izmir (Smyrna) i Turkiet.
Ett stilla kinainspirerat arrangemang i svart och rött på verandan.
Den ståtliga kejsarkronan, Frittilaria imperialis, kräver ordentlig gödsling när den grönskar.

Enkel stentrappa av natursten leder upp till parterren från pergolan.

Löjtnantshjärtan är ett måste i trädgården. Det klenare vita trivs i halvskugga och det kraftigare rosa är lättodlat i det flesta lägen. Utmärkt snittblomma!

Nyutslagna bronsblad, Rodgersia podophylla, som om de står soligt behåller de lite av de rödaktiga tonerna, i skugga övergår de till helt gröna. Dårörten, Scopolia carniolica, gör ett kort framträdande och vissnar snabbt ned.

Den vita tulpanen 'Purissima' är en vit mutation av den röda Mme Lefeber. Här har den fått en röd flamma, är det madamens gener som spökar?

Rosor och äpple slår ett valv över gången längs staketet.

Fantastiska kirgislök, Allium aflatunense! De stora lökarna är förstås samma släkte som vanlig gräslök vilka de liknar mycket. Extra bra är att de avlöser tulpanerna perfekt i tid och målar trädgården violett tillsammans med aklejor, violer och kantnepeta.

'Estella Rijnveld' heter denna skönhet från 1954. En av de bästa papegojtulpanerna som brukar komma tillbaka bra, åtminstone några år.

I den asieninspirerade hörnan är det lugnare med gröna toner hos lönnar och ormbunkar.

Resultat av tulpanvirus, en tidigare helt violett tulpansort har blivit strimmig i vitt. Men de har kommit tillbaka flera år så man får njuta av spektaklet.

Fjärilsazalean, Rhododendron vaseyi, är vacker i alla skeden av blomningen. Och efteråt rodnar bladen alltmer till rosa under sommaren.

Fänrikshjärtat har kommit igång på allvar. Det är roligt att ha tidiga perenner som blommar tillsammans med lökväxterna, det ger en frodig och somrig känsla.

"Värre än Holland" suckade en förbipasserande som råkade komma förbi när det blommade som bäst (värst?).

Tulpaner i svala färger svajar tillsammans i majsolen. Det här är vad man väntat på hela vintern!

A P R I L

2011-04-16T13:46:00.001-07:00

INGEN ANNAN MÅNAD har så stor skillnad mellan början och slutet (jo, oktober kanske?). Början kan vara snöig och tjurig. Slutet kan bjuda på de första tulpanerna, liljor, blommande bärbuskar och magnolior. Våren övergår i tvekande försommar. De nakna grenarna kläs försiktigt på med gröna knoppar och gräsmattan börjar lysa inbjudande fräsch och mjuk. En matta av vårblommande lökväxter kan vara en av årets härligaste upplevelser.

Ryska blåstjärnan, Scilla sibirica, är ett av de vackraste "ogräsen" och man kan lugnt låta dem sprida sig. Efter att ha målat blått på alla möjliga och omöjliga ställen gör den diskret sorti och lämnar plats för sommarens fröjder. Här koloniserar den gräsmattan tillsammans med svalört och tittar upp ur den vintergröna (och underskattade!) skuggbräckan, Saxifraga umbrosa.

Prinsessa på vift! Den snövita fyllda blodörten, Sanguinaria canadensis 'Multiplex', är den sanna aristokraten bland lundens vårväxterna. Enkla varianten blommar bara ett par dagar, medan den exklusivare fyllda varar betydligt längre. Bladen växer sig stora och står vackert grågröna hela sommaren, ett skäl i sig att plantera blodört.

En tidig botanisk tulpan tittar fram redan i april samtidigt som den japanska dvärglärken återfår sina gröna barr.

Nu börjar det snart, det stor tulpankaoset man längtat efter! Eftersom jag låter mycket löv ligga kvar i rabatterna spetsar tulpanbladen dem och lyfter ibland upp stora sjok.

Inga växter döljer marken eller hindrar blicken genom trädgården. Strukturen blir tydlig och omgivningen kommer in, som Högalidskyrkan en kilometer bort.

Gullflockan, Hacquetia epipactis, är en läcker liten lundväxt som bildar en tät tuva. Finns även i en variegerad form med sortnamnet 'Thor'.

En av de mest åtråvärda pionerna är svavelpionen, Paeonia mlokosewitschii. De frösådda plantorna är alltid mycket mindre än andra pioner när man köper dem. Så när jag hittade den här kralliga som t o m hade två knoppar (!) var den oemotståndlig. Och det är uppmuntrande att plantorna kan blomma som unga.

Tid för julrosornas bästa blomning. Den rödrosa är en tidig sort som brukar vara i knopp till jul. Den har delats och följt med genom åren och jag är minst tredje generationen som beundrar den.

Den blåskimrande 'Metallic Blue' är en av de mörkaste
med lika svartröda blad och stjälkar som blommor när den dyker upp.

'Spotted' säger engelsmännen om de prickiga sorterna. 'Guttatus' säger latinet. I Tanto finns en röd variant som behåller färgen ovanligt länge innan den övergår till grönt. Den byter man gärna till sig!

Helleborus 'Metallic Blue' börjar få gröna blad istället för mörka.

Äntligen färgklickar bland bruna löv och gula strån i form av härligt lysande krokus. Snabbast förökar sig snökrokusen som sår sig på oväntade ställen. Den randiga 'Pickwick' är en favorit.

Inte en krokus utan en liten vårblommande tidlösa, colchicum vernalis. Har kommit troget ett femtontal år, men vill inte sprida sig. Doften är söt och mild, men den oskyldiga tidlösan är en av trädgårdens allra giftigaste växter...

Violtulpaner, tulipa humilis, är tuffa och tidiga små rackare. De växer ursprungligen på flera tusen meters höjd så generna är de rätta för vårt klimat. Sorten heter "Violacaea Black Base". Den rosaröda nunneörten är den vanligt förekommande 'George Baker'.

Den märkliga färgen hos snöirisen, iris reticulata, 'Katharine Hodgkin'.

Äntligen börjar lönnen grönska och ger mig en lövvägg i väster. Ligusterhäcken skjuter nya skott och vitsippor har börjat sprida sig i skuggan under dvärglärken. En fågelfamilj är varmt välkommen till holken för att underhålla mig.

Den röda brädstolen kallar jag jugendinspirerad med sin v-formade sits och höga rygg. Den ljusröda färgen var också en favorit på Karin och Carl Larssons Sundborn vid tidigt 1900-tal. Röda blad har lilla rönnspirean 'Sem', knoppande redan under snön.

Nu börjar trädgården äntligen lysa grön när man kikar ut genom dörren. Lökväxter och perenner täcker gamla löv och växtdelar i rabatterna och det får gärna ligga kvar och brytas ned.

Fortfarande syns all buxboms tydligt, men snart ränner perenner och lökväxter i höjden och bryter linjer och former.

Det är brunt och dammigt, men färgen och livet har återvänt. Den okonventionellt klippta hängsälgen reser sig som ett parasoll. Eller ett skatbo på en pinne... Jag påstår inte att den är vacker.

Snöklockan/klosterliljan Leucojum vernum, är rolig att ha bland snödropparna och de sprider sig sakta. Riktigt stora snödroppar med breda grågröna blad torde betyda Galanthus elwesii, turkisk snödroppe. De vita blombladen är runda och breda och bladen omsluter stjälken och varandra vid basen, ungefär som purjolök.

Det här trodde jag var porslinshyacinten, Puschkinia scilloides. Men det är en persisk blåstjärna, Scilla mischtschenkoana, för ståndarna spretar ut i glesa samlingar med blått pollen. Porslinshyacinten har sina sammanväxta som ett (gult) rör i mitten. Scillan är betydligt större, både i blomma och höjd. Annars ser de likadana ut, som antikt porslin med en svagt blå ton.

En ung stjärnmagnolia bjuder på en ensam blomma, den står lite för torrt och så konkurrerar kaprifolen intill. Den senare slänger sig över min största brädstol, kallad "badhytten". Här man sitter skyddad från blåsten, men värmd av kvällssolen. Tulpanerna är 'Purissima', en stor vit sort som kommer tillbaka bra.

Jag trodde att den här fritillarian var en muterad kungsängslilja tills jag fick höra att det är en egen art: amanuslilja. 'Fritillaria hermonis ssp.amana' kommer från Amanusbergen i Libanon. Lite större och kraftigare än kungsängslilja och vill också sprida sig om den trivs.

En ståtlig tidig tulpan är fosterianan 'Sweetheart' från 1976. Gult är ingen favoritfärg, men som här med den vita kanten är det riktigt läckert. Och fint intill de gulgröna blommorna på vita vinbäret.

Den mjölkvita 'Purissima' har stora blommor på stadiga och höga stjälkar. Det är en fosterianahybrid vilket innebär att den som andra fosterianor blommar tidigt. Den är en vit mutation (1943) av den den berömda röda Mme Lefeber från 1931. Ibland har den kvar lite rött i form av rosa strimmor och kallas 'Flaming Purissima'.

De två grå stolarna står tillsammans vid det soliga kryddlandet och med drivbänken mellan sig. Mitt varmaste och soligaste läge, här steker middagssolen och kvällsljuset blir varmt i det skyddade läget.

Sent kvällsljus släpar över snart utslagna tulpaner och får dem att glöda en liten stund.

Gult och gult är en fin kombination på våren med grönt gräs och blå himmel. Forsythia och narcisser brukar blomma samtidigt.

M A R S

2011-03-23T13:31:00.001-07:00

ÄNTLIGEN TOG VINTERN slut hos mig. Onsdag 22 mars. Fram till i går har det inte blivit en enda bild. Vem är intresserad av att se en halvmeter packad snö som motvilligt ger med sig en millimeter per dag? Och som fryser ännu hårdare varje natt?? Men om man skottar bort det mesta på strategiska ställen och det plötsligt blir tio grader varmt och knallsol så... det händer saker!
Koltrasten sjöng i alla fall tre toner några dagar före 8 mars som är mitt riktmärke. Pålitliga gamla koltrast. I enklaste svart håller den mig sällskap vinter som sommar och konserterar nu tre månader framåt. Alldeles underbart.

Den avskydda halvmetern inskränker sig till sista rabatten intill staketet. Inte genom sol och värme utan skyffel och envishet. Under snön låg också ett tjockt lager löv. När man lyfte på det lyste snödropparna lika gula som vintergäcken...

Gräva och kratta? Inte en chans. Med den sargade spaden hackas isen sönder, bitarna krattas ihop och bärs bort i baljan. Ett helt normalt vårbruk med andra ord. Belöningen är den osannolikt tidiga kejsarkronan som gömt sig strax under jordytan.

Den tidiga knölväxten vintergäck behöver bara lite vårfukt, sedan kan den stå torrt under sommaren så sätt den på ett varmt ställe som tinar tidigt. T v den vanligaste arten Eranthis hyemalis, t h den ovanligare Eranthis cilicica. Den har en mindre grön "bladkrage" och rödare stjälkar.

Varmaste stället i soliga mars är inne i huset med uppslagen dörr. Narcisserna man njutit av inomhus ska få komma i jorden så fort tjälen går ur.

Lottnumret ska finnas på huset, men man får utföra det som man vill. Två servettringar och en bit aluminiumrör blev min lösning.

En gång hade den lilla masken en färgstark bemålning, men den har sedan länge flagnat av. Lagad är den också sedan ett fall ned på skifferplattorna, men allt gör den bara mera mystisk...

Grenverket på ormhassel syns bäst mot en mörk bakgrund t ex en barrväxt.

Carex morrowi 'Snowline' är ett städsegrönt lågt gräs som lyser upp fint, här tillsammans med snödroppar.

En av de bästa marktäckarna för skuggigt läge är städsegrön skuggrönan, Pachysandra terminalis. Blommar i april-maj med oansenliga gulgröna blomax som uppskattas av bin.

F E B R U A R I

2011-02-03T00:43:00.001-08:00

"VAD KAN MAN GÖRA för att förkorta vintern?"
Den beundrade trädgårdsarkitekten Ulla Molin ställer frågan i sin bok Att leva med trädgård. "Skottar gör man förstås" svarar hon sig själv. Och det gör jag också. Så fort det börjar meja skottar jag fram mina plattor och stenkanter. De drar värmen till sig och snösmältningen tar fart. Lavendel och buxbom kommer upp i solen, inte helt riskfritt om tjälen är djup och solen stark. Då kan buxbomen torka i topparna. Men jag vill se lite grönt nu!

Första vårblomman blev... en viol. Försvann under dryga halvmetern snö i december och tittar fram nu, fullkomligt oberörd. Dessa till synes väna varelser måste ha magiska krafter.

Ser ömtålig ut, men sitter kvar hela vintern. Kronklematisens fröställning är nästan lika vacker som blomman i maj.

På spaning genom klematisen.

När snön drar sig undan dyker lite försiktig grönska fram och man är tacksam för det lilla. Kryddsalvia, timjan och flocknäva, den sista brukar hålla sig grön första halvan av vintern. Lavendel, smultron (vid rödaktig alunrot) och citrontimjan.

Bäst färg har kanske julrosens blad som skiftar i rött och grönt. Knopparna ligger hårt knutna vid jordytan.

Blå himmel, blå skuggor. Dunig kronklematis och gillenians spröda stängel som inte har brutits ännu.

Tack för att solen är tillbaka och kan värma lite i lä mot väggen. Här står den "kinesiska" stolen. Det finns inga stolar i Kina som ser ut så här, men jag har använt deras mönster för skärmar och räcken till en stol. Som alla tycker ser absolut kinesisk ut...

Alunrotens blad blir lysande röda när ljuset passerar igenom dem.

En liten grön knopp tittar fram i klematisen. Styvklematis i motljus och gulröd kopparstarr.

Dagsmeja på graniten gör en "tricolor" av ytan.

Härlig färg på berberisens bär.

Ludna och varma skal skyddar stjärnmagnolians blomknoppar

Stenar och växter, en oslagbar kombination. Med en gulbladig bambu, Pleioblastus auricomus, infinner sig en japansk känsla. Den här ca en meter höga bambun sprider sig till täta mattor så man får hålla efter den om den inte ska bli ogräsartad och kväva mindre växter intill. Den är tyvärr bara "halvt" vintergrön, vissnar sakta ned och så kommer nya skott i maj.

Kinesiska lyktan väntar ut vintern vilande i en korgstol.

Mjukt och skönt vintergrönt. Buxbom är verkligen en tillgång året runt, men speciellt under den händelselösa vintern. De ljusa skotten är det som hann växa under den varma delen av hösten.

En brokbladig buxbom, Buxus sempervirens 'Elegantissima', ser alltid ljusgrön och fräsch ut. Speciellt vacker på vintern, här med knoppande vintergäck intill.

S E P T E M B E R

2010-09-06T11:37:00.000-07:00

MIN ANDRA FAVORITMÅNAD (den första är maj). Ett mildare ljus, en lagom värme och ett stort lugn som sänker sig i trädgården. Men det betyder inte händelselöst, tvärtom. Begynnande höstfärger möter fortsatt fräsch grönska och starka blomfärger. Allt är högt och stort och skuggorna blir långa av den allt lägre stående solen. Sommar ibland, höst andra dagar.

Sommarhettan är över.

Min gröna grotta blir rödtonad i sommarens sista akt.

Svart och rött, mer dramatiskt blir det knappast. Men det betyder också några få veckor kvar av vildvinets skönhet innan det står avlövat.

Aroma-äpplen, humlekottar och nypon på japansk klätterros rodnar mot den blå hösthimlen.

Luktastern, Aster novae-angliae, 'Andenken an Alma Pötschke' är bland de de högsta och största av höstblommande astrar.

En trädgård utan blommor kan se enformig ut på avstånd. Men tittar man närmare på bladverken ser man att det är hur spännande och varierat som helst. Bronsrodgersia, martorn och klockvippa överst, flikbladig fläder, bolltistel och pärlrönn nederst.

Jätteverbena, Verena bonarienseis, ser ännu större om man ser den på rygg. Annuell som brukar självså sig bra i torr jord eller grus.

Den diskreta vita trolldruvan, Actea alba, blommar med höga vita plymer i juni. Ingen sensation då, men fröställningarna på hösten väcker beundran. Bären sitter kvar i flera veckor.

Ljuset är annorlunda nu, varma strålar mot kalla skuggor. Den lägre stående solen genomlyser effektfullt blad och stjälkar. Jätteverbena, gråmalva och den fint remonterande mossrosen 'Salet'.

Persikan får lite höstfärg, men kan inte tävla med vildvinet som dessutom bjuder på blåskimrande bär som fåglarna gillar. Jag håller mig till aromaäpplena som jag lagrar i stugan till november.

Skuggorna söker sig allt längre in i mitt varma mitt-på-dagen-hörn.

Stenkyndeln håller stilen framför rosaröd kärleksört, klassikern hylotelephium 'Herbstfreude'. Mer glädje ger höstkrokus, crocus speciosus, en krokus som brukar försvinna efter några år. Men de är billiga att fylla på.

Den nordamerikanska vinlönnen, Acer cinereum, är ett litet flerstammigt träd som är lika vackert som många av sina populära japanska släktingar.

Hösten är röd! Inte bara vildvinet, även glansmiskanthusens vippor lyser röda mot den blå himlen. Remontantrosen 'Ferdinand Pichard' blommar om.

Vem dyker plötsligt upp utan förvarning? Den blyga violen man inte sett till på länge. När vädret blir svalare framåt hösten börjar violerna blomma igen. Bara för att göra mig glad. Måste det väl vara?

Höstastrarna sätter färg till grönskan en grå septemberdag.

En blandning av olika plattor och stenar är typisk för mina gångytor. Nysatt bambu ska bli en ridå mot norr.

Älskade höstastrar! Underligt nog en kärlek jag är rätt ensam om (?). Jag vill ha ALLA färger, ALLA sorter. För de sätter färg utan like bland sena perenner och får sommaren att fortsätta.

Den gula stolen, "Giraffen", stöttar tunga grenar i äppelträdet. Samtidigt blir den ett tillfälligt utropstecken i slutet av parterrens axel.