söndag 30 juni 2019

J U N I

 
Drömlik och osannolik. Den blå färgen hos himmelsnunneört blir inte mindre märklig när den kontrasteras framför en bronsbräkens rödbruna toner.

E N  S V A L A R E  B Ö R J A N på sommaren än den förra skogsbrandsheta. Och tur är det för  mälarvattnet ska räcka till många städer runt om. Utan regn så skulle vattennivån snart börja sjunka och ha en trädgård på berg och vattenbrist är ingen picknick!


Borttappat namn på denna undersköna klematis. Det blir så när man räddar halvdöda plantor i mängder och slutar räkna på 53... De flesta är heldöda numera, men ett femtontal tog sig.


Helt vanlig, banal tusensköna. Men så vacker med den lilla rodnaden mot den gula mitten.


Man är på ett berg och bygger ett stenparti...


Ljuvt så det förslår. Pastellakleja dansar med silverfryle och de är verkligen ett vackert par.


Den doftande, klassiska, gula dagliljan hade jag svårt att kombinera med något. Liljan är så stor och dominant med sina många blad åt alla håll. Men så kom jag på att ormbunkar skulle kunna vara en värdig motståndare. Tillsammans ger de lite djungelkänsla och liljan kontrasterar med bladen och är fin även utan blommor.


Vitt och gult nr 1: blomsterkornell framför guldhumle.


Vitt och gult nr 2: doftschersmin och gyllenlönn.


En lustig figur är solvända i fylld röd form.


En randig ros vill man förstås ha och bland det tiotal som finns i handeln valde jag 'Ferdinad Pichard'. Orsak? Den remonterar i september och det är ovanligt bland de randiga sorterna.


Vildvinsgrottan blev en rosgrotta ett par veckor när 'Constance Spry' öppnade sina bollformade knoppar till rosa bomber. Tyvärr sker detta bara en gång per sommar, men det finns ingen som kan matcha hennes växtkraft. Jag är nästan rädd att vildvinet ska ta skada!

Rosor, pioner och violett nepeta, det är blommor överallt.


Hakonegräset stiger fram som en gul spindel ur den gråblå funkian 'Halcyon'.


Har man gott om rosor, varför inte göra en champinjonsallad de luxe?


Odlad på Orust i ett sekel och finns numera i handeln, fjädernejlikan 'Marieberg'. Doftar precis som nejlikor ska göra och man kan gärna sätta några i vas inomhus regniga dagar när man inte går ut så gärna.

Klipp inte ligustern innan blomningen! Doften av honung sveper dit vinden bär och man får den plötsligt i näsan och får njuta.


Sett genom lärkens silverbarr ser allt mycket grönare ut. Utom en rosa krolllilja som fortfarande ser lika rosa ut.


Min favorit, den ständigt blommande och vilt fröspridda blekgula nunneörten. Det skira bladverket blir i motljuset ett flimrigt mönster, medan blomman svävar skarpt tecknad ovanför.


"Vad är det för träd du har där?" undrar en några, men se det är inget träd. Bara en tjugo år gammal silverkaprifol som klänger på sidan av en portal.


Klematis och humle möts från var sitt håll på en portal. Man får plocka bort lite blad från humlen annars riskerar de rosa blommorna att helt försvinna in i sin kavaljers väldiga famn.


Det bästa sällskapet till lavendel utser jag härmed färgkulla till. Om det är den gräddvita sorten 'Sauce Hollandaise' vill säga. Det är alltså INTE prästkragar på bilden. Titta på de urtunna stjälkarna som bär upp blommor likt ståltråd. De svävar så elegant, nästan tyngdlösa, bland lavendelns spiror.


Undrar när detta bo skapades? Den ljusgrå stolen t h flyttas nämligen aldrig och jag kikade bara in för att kolla målningen på den mörkgrå spaljéen.


Fläcklilja heter den ljusgula liljan som påminner om krollilja. Den här kommer från Korea och Amur, men trivs alldeles utmärkt i svensk jord.

Grannen nedanför på berget har en avundsvärt avslappnad inställning till sin trädgård. "Vi klipper inte gräset förrän tusenskönorna börjar blomma ut". Jag förstår dem.


Asklönnen bakom huset växer så jag tror inte den kommer att stanna på fyra meter. Att jag klipper lite verkar bara uppmuntra den. Det var inte meningen.


Skönheten i det utblommade är också fascinerande. Den här julrosen behåller sin plommonröda nyans fast fröna nu släppts. Skuggbräckan sjunger på sista versen och tillsammans blir de ett vackert gammalt par.


En del växer planerat och annat spontant. Blandningen tycker jag om, men det är en balansakt för man får se upp och rensa så det inte går på tok med jobbigt mycket fröplantor i skrevor och kanter. Den självsådda engelska vallmons pigga gula och orange toner lyser mot ljust grönt och sobert vitt. Det är fjällbrud, skuggbräcka och stjärnflocka som står för det vita tillsammans med vitkantad buxbom. Grå sten är alltid vackert, men speciellt mot de här ljusa och friska färgerna tycker jag.



Ungdomens fasta knoppar och första skrynkliga blå kronblad. En självsådd näva, de blir alla lite olika blå.


Himlen är, om inte varm, i alla fall ljus och allt växande vill ha så mycket som möjligt. Kaprifolen tar priset med sitt försök som listig kobra. Det fungerar några dagar, sedan tvingas den dra sig tillbaka bland syrens grenar.



Shock horror! Gult, orange och... rosa? Javisst, "orange is the new black" även i min trädgård. Gärna tillsammans med rosa, en självsådd digitalis säger jag ALDRIG nej till.


Färgkontrast som fascinerar. Blådaggig jätteruta 'Elin' möter japansk blodlönn. Den mörka stjärnflockan finns i samma plantering där det röda återkommer i blodax och dvärgberberis.


Överraskad av det vackra ogräset klöveroxalis. Igen. Denna gång dök det upp framför den gula tuvtåteln 'Tatra Gold' med dramatisk effekt. Men det är farligt att släppa oxalisen helt otyglad, det kan bli ett arbetsamt rensande i framtiden.


Gula nyanser ska lysa upp det gröna och det börjar äntligen likna något. Mest lyser den lilla klicken ilsket gulbladig berberisen mitt i bilden.


Den vilda baksidan där strutbräken klamrar sig fast på norrvänd bergsida.

Mattram är en söt, men lite banal (?) växt som dyker upp överallt med fröplantor. På föregående bild syns de uppe i vänstra hörnet. Den fyllda varianten har ljusgröna blad (ovan t v) medan den med gulgröna blad har enkla. De är bra som "utfyllnad", speciellt på hösten. Jag flyttar knoppande fröplantor från deras självvalda plats till ställen som ser lite färglösa ut. Olika ålder på plantorna gör att det finns blommor hela säsongen. Väl utblommad är det bara att klippa ned den till roten så börjar den om. De blir sällan mer än ett par år på samma plats.


Spännande färgkombination av lime, rödbrunt, mörkgrönt och vitt. Vem kunde ana att utblommad rhododendron och ett banalt astilbeblad skulle bli perfekta partner till den strålande vackra klockvippan 'Stoplight'? Man tror att man känner sin trädgård, men blir ändå ständigt överraskad.

Fraktaler, element som bygger större element med samma grundform. Kvistar blir grenar som blir stammar. Eller gatunät av smågator som blir huvudgator som blir motorleder. Bladet är en kinesisk vippvallmo som knoppas i mitten.


En glasskål fylld med vatten bryter ljusen likt ett prisma.

Blad och knoppar fångar ibland intresset när jag sitter stilla och låter mina ögon vandra över trädgården. Då är jag snabbt på benen för att fånga ljuset som gjorde att motivet stod fram ur grönskan. Styvklematis, ros och höstflox blev den här trion.


På landet på Södermalm. Förstorar man bilden ser man ett flygplan på väg till Bromma som råkat hamna mitt i bildens överkant.


Silvermartorn (Eryngium giganteum) är en ståtlig tvååring som dyker upp på torra ställen som vid stenkanter och mellan plattor.


En mosaik av olika stenar och plattor. Man tänker på antika romerska golv och gator man ser runt Medelhavet.



Det var lätt att tro att det var em krollilja som skulle slå ut, men det blev betydligt mera spä
nnande. Doftern av vaniljsocker fyllde plötsligt kvällen och det verkade som om kaprifolen börjat blomma igen. Med det var en bortglömd fläcklilja som gjort entré.


Som ett fat med marsipan ligger några av mina rossorter (de blir ständigt fler).

Några av de mera märkliga formerna i juni. Honungslökens fyrverkeri, pagodblommans våningar och jordrökens sirliga rankor. Den senare är en vild besökare jag aldrig sett förut i hela mitt liv trots att den ska vara vanlig. Släkt med nunneört och ettårig, den får gärna stanna!


Svala färger när nävan "Midnight Reiter" möter blåsvingel.

Mycket av min lilla yta är reserverat för sensommarblommande perenner så jag har jämnt skägg att få färg efter lökarna i maj. Men åtta stora nepeta gör verkligen jobbet i buxbomskvarteren. Den sena Allium 'Globemaster' blommar nästan hela månaden. Bladen vissnar inte samtidigt som blomningen som på många andra alliumsorter. Istället är de breda och tar stor plats, speciellt som det blir sidolökar varje år. Lökarna är mystiskt "gummimjuka", inte alls hårda som de flesta lökar. Nävan som tittar fram är den numera omoderna 'Brookeside'. Digitalis och opiumvallmo i mitten kommer i olika toner varje år.


Den asiatiska hörnan i väster sedd från taket i kvällsljus.

En namnlös ängsnäva i vitaste vitt som dyker upp spontant här och där.


Baptisia australiensis


Trädgård och berg flyter ihop med hundkäxen utanför och vallmo och lupiner innanför.







En japansk trädgårds stenar har inspirerat mig att komponera en egen variant.




Blågull (Jakobs stege) självsår sig gärna och unga plantor kan blomma senare på sommaren eller t o m under hösten. Bland trappstenarna har annat dykt upp, som näva och nepeta, och förvandlat den till en liten målning.


Ett gammalt glas från Orrefors är min törstsläckare varma dagar.

Kvällsljus ger bekanta växter nya utseenden. Detaljer man inte tidigare lagt märke till lyser plötsligt upp några minuter. Man måste vara snabb innan allt går förlorat i de allt djupare skuggorna.








Kameran står på det ihopfällda bordet mot väggen och knäpper bilden bakom ryggen på mig.





Vitt och fluffigt, men väldigt olika i höjd. Trebladspira, Gillenia trifoliata, blir uppemot meterhög medan skuggbräckan och spetsmössan nöjer sig med att sväva 20-30 cm ovanför marken.



Ett mörkare rödrosa löjtnantshjärta, Lamprocapnos spectabile 'Valentine', kom för några år sedan. Roligt med en ny variant av en så välkänd och älskad perenn.

 
En favorit bland ormbunkar är horttunga vars nya blad är obeskrivligt levande.


Alliumen slår ut med tunna stjärnor som tillsammans ger intryck av ett nästan massivt klot.


Med stigande ålder (?) blir jag mer förlåtande mot tidigare avskydda färger. En guldakleja skulle ha fått vända i dörren, men nu beundrar jag den våldsamt.

2 kommentarer: