torsdag 30 november 2017

N O V E M B E R

 
Den gråaste november sedan mätningarna började sägs Stockholm ha haft. Fem timmar solsken, men jag tycker att det låter färre än vad jag minns. Här är i alla fall en av dem. Gömda för ögat hela sommaren, men inte för örat, vad är det? Jo, mina sju mässingsklockor som gungar där uppe och ser ut som små svarta hål när man ser tittar upp i de mörka klockorna.

SÅ MYCKET TID spenderas inte längre i trädgården, det är för kallt att sitta och läsa eller fundera. Det städsegröna framträder allt tydligare och kommer snart att pudras vitt av frost och snö. Några buskar och perenner i glödande höstdräkter tillför fortfarande färg tillsammans med enstaka perenner som vägrar sluta blomma trots de allt kallare dagarna.


I våras hittade jag lökar någon slängt på berget i en (olaglig!) skräphög. Allium? Tulpaner? Det kom upp tidlösor av olika slag. Vanligaste enkelblommande violetta, enkla vita och t o m den eftertraktade fyllda sorten av typen 'Waterlily'.


Hett i november. Blodnävans blad lyser nu verkligen blodröda framför lärkens guld.

Stickig kardvädd och en alliums fröställning flankerar den bronsgula stenträdgården.

Om lärken är novembers gyllene kung, då är grenastern den silvriga drottningen. Sist ut av alla astrar är hon, 'Lady in black', och är månaden frostig slår hon inte ut alls. Denna milda höst blommar hundratals små vita stjärnor. De tidiga astrarna är nu torra stjälkar, men påminner ändå spöklikt om Ladyn.

Blekt, men vackert. Stora fuchsiablommor gungar fortfarande i vinden. Ett blad av fänrikshjärta dör en död i skönhet. Grönvita stjärnflockan 'Margery Fish' skickar upp nya blommor då och då hela hösten.


En palett novembernyanser. Bakifrån syns mörkgrön liguster, gul lärk, grå havtorn, ljusgult hakonegräs, mörkgrön järnek, gulbladig berberis, några rödrosa azaleablad och längst fram orkar den blekgula nunneörten ännu producera enstaka gulvita blommor.


Spaljéen är lika sned som vanligt, johodå. Forsythians blad sitter länge men landar till slut i den grå stolen. Äppelträdet riskerade att hamna för djupt när rabatten det står i sakta höjs med lager av kompost. En halvcirkel storgatsten famnar trädet nu och den konkava sidan på stenkanten  blir bara starkare ju mer trycket ökar.


Det mesta är undanstuvat och väntar snällt i förrådet på nästa säsong. Snart ska golvet fyllas av alla stora terrakottakrukor som töms efter första frosten.


Är man nyfiken kan minsta vardaglighet bli ett spännande motiv.


Man kan inte klaga på färgbrist ännu. Men snart är det bara kopparstarren som kommer att dra ögonen till sig. Tyvärr är det här halvgräset inte så vintertåligt, det mer dränerade läget intill stenen kan hjälpa till.

 
Inne är det färgfritt förstås och skuggorna gör allt till en grafisk lek.


Ljuset är det viktigaste i motivet och ibland ÄR ljuset motivet.


Prismorna som snurrar utanför fönstret kastar sen eftermiddag oförutsägbara färgfläckar på den grå yllefilten. Allt som kommer i deras väg byter de färg på, som ormen som får en regnbåge över fjällen.

 
En verklig stjärna i november är den japanska dvärglärken, Larix kaempferi 'Blue Dwarf '.
Plötsligt skiftar de diskreta blågröna barren till osannolikt guld! Som riktigt lyser mot vintergröna blad och barr.


Rönnsumaken tar adjö med allt mera orangeröda blad.

En ovanligt varm höst har skonat luktärtor och gråmalva ändå till november.


Höstanemonerna vissnar vackert, medan det höga glansmiskanthuset står envist kvar guldgult till våren. Sommaren var lite för solfattig för att alla vipporna skulle hinna slå ut, men det ser ändå imponerande ut.

 
Första frosten gjorde entré först i november och det är skönt att allt får blomma ut i sakta mak.
Röda blad på en kvist krusbär.


Ett ovanligt generöst utfall av ett loppisbesök på vägen till kolonin. Sextio kr för alltihop. Men jag kan meddela att Fiskars vattenkanna är komplett värdelös. I alla fall den jag kom hem med.


Hakonegräsen börjar bli vintertorra. Den sista blodnävan ser lite urtvättad ut. På hösten reas trädgårdssaker ut och ett fyndat fågelbad i betong hittade sin plats mellan stenar och under grankvistar.


Vemodigt med de sista värmande strålarna för året, i december försvinner solen bakom berget.


Tidigt i månaden dröjer sig blåregnets gyllene blad kvar som om de inte ville ge upp sin stjärnstatus. Likt den lyxigaste guldbrokad skapar de ett mönster mot kall hösthimmel. Det är nästan lika stor anledning att ge plats för denna kinesiska gäst som de doftande blomklasarna jag snusade på i juni.


Miskanthusen, dvärglärken och blodnävan tävlar om uppmärksamheten med sina novemberfärger.


Lyktorna i äppelträdet avtecknar sig mot husväggen. Vinbären blir kvar långt in på hösten och är riktigt vackra i den nakna busken.


Exotiskt i november. Den äkta kaprifolen som normalt blommar i maj har fått några alldeles för tidiga blommor. Eller är de bara väldigt sena? Ett filosofiskt spörsmål.
Att fuchsiorna är översållade av knoppar när vintern står för dörren är däremot lika bitterljuvt som vanligt.


Allt är inte pråligt denna sista höstmånad. Buxbom och gräs är lika gröna som på sommaren. En vintergrön ormbunke som uddbräken, Polystichum aculeatum, håller också färgen. Och man lägger märke till annat nu, som ett "öga" på äppelstammen.


Bland frostad buxbomen samsas blommande och vissnande och motljuset får allt att lysa. Jättetåtel Molinia caerulea 'Transparent' gnistrar till höger.


En hisnande förändring uppvisar pimpinellrosen, Rosa spinosissima 'Plena', när grönt övergår i glödande rött. Ovanifrån ser man tydligt hur bladen sitter fördelade så alla får så mycket ljus som möjligt, ett exempel på växternas "intelligenta arkitektur".


Ett alunrotblad lyser till när höstsolens ljumma strålar passerar igenom. Vildvinets bär och stjälkar är fortfarande vackra när de de slingrande grenarna förlorat sina magiska röda blad.


Äppelträdet är fortfarande gult ovanför den gröna parterren. Buxbomskvarteren fylls med löv, det gynnar maskarna och är samtidigt riktigt snyggt. Påminner om tegelkrosset man använde under barocken för att få en kontrasterande färg mot det gröna.

Det finns några växter som är lättare att få bra bilder av än andra. Tulpaner är sådan liksom denna rönnsumak sam är av den flikbladiga sorten. Glaspärlorna knåpade jag ihop sex stycken hängande små smycken av, de får hänga kvar hela vintern.

Fortfarande bara en pinne, men ett lagom stort träd med exotiskt utseende ska det bli. Rönnsumak växer ganska fort, men på sin eländiga plats med tunt jordlager som lätt blir torrt på sommaren blir det nog ingen fart.

Tidigare tyckte jag att prydnadsaplar var rätt värdelösa när man kan välja "riktiga" äpplen som går att äta. Nu har jag svängt och uppskattar verkligen de små hårda frukterna eftersom de sitter kvar och lyser även när höst övergått i vinter.



Höstens färgtoner är överdådiga innan allt blir ett svartvitt landskap om några veckor.


I sista minuten hann man sätta gatsten i en ny cirkelform. På fredag klart, på lördag fruset till ett... stenhårt golv.


Höstfriserade buxbomar betyder att de håller stilen hela vintern och inte kommer att klippas förrän framåt midsommar nästa år.

Man börjar uppskatta det som grönskar året om den här tiden. Mina vaktposter granarna står i prydlig givakt och vakar. Mahoniabräken är lite tveksamt härdig, men värd att chansa på. Kambräken däremot är så tuff att den växer vilt i vår natur.


Vintergröna perenner är jag svag för och ormbunken hjorttunga, Asplenium scolopendrium, är speciell med sina hela, blanka blad. Finns vildväxande på några få platser i södra Sverige.


Det går inte att ha myrten utomhus i minusgrader även om krukan är nedgrävd och inte frusit. Bladen fryser i alla fall bort och sedan hjälper inga upplivningsförsök inomhus. Nu har de vackra varelserna blivit jord igen. Tur att jag fick dem gratis för att de hade sköldlöss vilka verkade försvinna utomhus under sommaren (?).

torsdag 2 november 2017

O K T O B E R


En fantastisk final när blåregnets guldgula blad minglar med vildvinets blåsvarta bär (frukter?) på röda stjälkar. Lägg till en klarblå himmel och bilden är fulländad.

ÄNTLIGEN HÖST, ÄNTLIGEN ASTRAR! De oälskade astrarna är mer än välkomna hos mig. Deras sena blomning i blåvioletta toner är en klockren biljett rakt in i mitt hjärta. När andra trädgårdar slocknar i oktober börjar mina protegéer lysa i otaliga nyanser och kolonin går in i sitt finalnummer. Träden på berget runt mig brinner i kontrasterande guld och brons. Löven faller och det blir öppnare och ljusare, men samtidigt står solen allt lägre. Några enstaka växter har väntat ända tills nu för att få briljera och de värmer i de allt kallare dagarna.

Ingen brist på färg i slutet på oktober, min höstträdgård är en njutning ända tills kylan sätter in.

 
En röd dimma av vildvin som den allt färgstarkare kärleksörten skymtar fram igenom. Ametiststormhatten gör skäl för sitt namn från den blå ädelstenen. Rönnsumakens blad kopierar nu någon exotisk fågels fjäderskrud.

Har man tur finns det en aroniahäck i närheten som lockar med grenar tyngda av bärklasar. Frys dem så kärvheten minskar, mosa lätt med en aning råsocker och du har en supernyttig "sylt" till morgongröten. Rårivna äpplen och kanel är inte heller dumt.

Jag har lyckats bekämpa girigheten i någon mån och tvingat mig att gallra mitt 'Amorosa' under sommaren. Belöningen blir större frukter med maximal smak. Det hjälpta att ta bort ett par grenar i mitten också. Nu når ljuset igenom bättre och sortens vackra färg lockas fram.

Lagring i allt som inte är tät plast. En salladsslunga får rycka in tillsammans med kassar, lådor och korgar.

Cox Orange är de sista äpplena som får hänga kvar ända till minusgraderna blir över hela dygnet. Den tunna astern 'Lutetia' skall bli som ett blått moln med tide, men den verkar inte trivas. En ny växtplats i riktigt lucker kompost kanske gör susen. Jag gjorde det med kokardastern 'Mönch' som var så eländig och plötsligt sköt den fart! De verkar inte klara konkurrens med rötter och/eller ljus som andra "bonnigare" astrar.


En andra vända på cat-walken för kärrtöreln. Nu iförd sin rosa bladfärg som står så fint mot de röda stjälkarna. Som om inte det vore nog lyser den extra bra med blåvioletta astrar i bakgrunden.


Hakonegräset har delats flera gånger och gör sig fint till japansk lönn liksom bambu och ormbunkar. Det blommar, men man måste titta noga för att se det.


En doldis bland perennerna, men en stjärna på hösten. Septembersolros har fått namn efter när den slår ut, men formtoppen infaller i oktober hos mig. Når mig över huvudet och lyser mot kyligt blå himmel.

Trädgården ändrar skepnad och man känner knappt igen sig. Miskanthusgräset lägger sina blad beskyddande över fjärilsazalean inför vintern.

Mulna dagar är man glad för allt guldgult som ändå lyser upp. I år har jag blivit lurad på min sköna oktober, sista månaden med sol och lite värme på kolonin. På två veckor hade Stockholm 30 min sol!


Runt parterren syns ljust violetta astrar och ett mörkare blått glasklot lyser till på sin sten under lönnen.


Vitt är inte min favoritfärg, men på hösten är den spännande mot alla varma gulröda nyanser.


Knopparna hos luktastern 'Barr's Pink' är minst lika vackra som de utslagna blomkorgarna.

 
Det infinner sig lätt en vemodig känsla  när man sitter de sista gångerna under det allt naknare vildvinet. Bland nepeta och violer har den torra alliumbollen dröjt sig kvar hela sommaren. En påminnelse om alla lökar som osynliga börjar vakna och skjuta nya rötter i den kalla jorden.


Min mission är att sprida budskapet om de förträffliga astrarnas högtidsstund. Dessa underskattade och oälskade varelser har en unika förmåga att hålla kvar sommarkänslan långt in på hösten.

Lycka är... så många färger man får plats med i rabatterna. Och några till.


Min lilla trädgård strålar av färg och drar blickarna till sig när andras har slocknat och ser mest bara bruna ut. Jag klipper ned de andra, utblommade perennerna och genast känns vintern långt borta.


Ett ögonblick, en av alla tusentals små händelser som gör trädgården så föränderlig. Jag tänker på buddhismen och funderingar kring ting, tid och närvaro. Man öppnar sina sinnen när man låter tiden gå och bara ÄR.


Jag vet inte ens namnet på de flesta för de är fådda eller bytta. De ljusblå får dessutom fröplantor som varierar i nyans.


På spaljén längs med huset klättrar blåregnet med gyllene blad och rött vildvin. Den starkväxande klätterrosen 'Constance Spry' kastar sig åt alla håll. Astrar och en tillfällig svavelgul stockros klär in nederdelen och tillsammans med 'Cox Orange'-trädet blir det en överdådig höstmålning.


De klippta granarna blickar mot den rodnande kvällshimlen, oberörda av årstiderna. Men just nu extra vackra under lönnens guldgula blad och mot fjärilsazaleans rosaröda höstfärg.


Jättetåteln var en lyckokast på sin nya plats längst bort mot det mörka berget. Passande sällskap får den snart av en nysatt höstsolros, 'Lemon Queen', som kommer att bli en imponerande kamrat, både i höjd och omfång.


Alla soliga dagar och flitiga kvällsvattningar har givit full utdelning, miskanthusgräset 'Malepartus' har aldrig varit så stort. Nedanför har en blekgul nunneört blommat hela sommaren och famnar stenen alltmer.


Vipporna glänser först i rödrosa, men bleknar efter ett par veckor mot silver för att sluta vetegula över vintern.


Blodax (höstsilverax) och pärlrönn står fram med sin vita färg.


Snövit aster tar upp färgtemat med och den står extra fint mot klarblå himmel.


Röda stjärnflockan 'Rubra' har återkommit med en sista .blomning. Den svala luften "konserverar" och de står nästan oförändrade i flera veckor. Allra sista doften som lämnar trädgården är blodaxets ljuvligt söta smultronlika som smyger runt i luften kring de höga spirorna.

Egentligen skulle purpurklätten vara helt vit, men det rosa ögat har dykt upp på en del av fröplantorna. Jag är inte så petig utan tar tacksamt emot vad som bjuds. En fenomenal kombination av blodax och min mörkaste aster 'Purpurkerze'. Astern blommar dock som mest när axet släppt sina. Under kom nya knoppar på stjärnflockan som den brukar leverera efter sin huvudblomning.


En hiskelig karamellrosa historia vid namn 'Angela' dök upp. Det var en reaklematis som tappat sin etikett (borde den inte varit varningsmärkt??) Nåväl, jag har lärt mig... hm... acceptera den som ett lite exotiskt inslag bredvid, gräs, azalea och gulbladig buskar. Livet är ett äventyr.


Höstens final är närmast barock dramatik i jämförelse med den försiktiga våren. Guldgul glöd mot lysande blått över bronsröda lövmattor får mig att tänka på praktfulla 1600-talsrum klädda med gyllenläder.


Dessa strukturer som naturen konstruerar för att maximera sina prestationer! Humlen bär sina "kottar" i par under sina blad som också uppträder två och två. Kaskader av knoppar från samma stjälk ger bergnävan hela sommaren. Den majblommande lönnvallmon kastar nu in handduken, men de bruna bladen har fortfarande sina gröna nerver kvar.


Clematis viticella 'Beau Belle' har fortfarande några blommor kvar i början av månaden.
Blåregnets gyllene blad lyser härligt mot hösthimlen.


Fjärilsazalean, Rhododendron vaseyi, har redan knoppar klara för nästa vår.
En studie i rött med 'Amorosa' på den röda stolen.

Blå funkiablad blir gula. En ensam höstanemon mot gillenians höstblad. Den sista liljan lyser orange.


 Även stjärnmagnolian har knoppar bland bladens höstfärg i rött guld.


Solen lurar en att tro att det är sommarvarmt, men vinden är isande kall. Nävahybriden 'Rozanne' knoppas tills frosten tar den. Jätteverbenan kämpar på lika bra, men växer allt långsammare.


Knallfärger när engelsk vallmo möter vildvin och höstkrokus.


En trist och grå dag i slutet av oktober. Men med trädgårdens färger koncentrerade på vattenytan i en zinkbalja blev det en flytande blomsteräng.


Det blev trångt för alla astrar, malvor, violer, stockrosor, blågull, ringblommor och några 'New Dawn'-rosor. Röda blad av näva, vildvin, azalea och japansk lönn blev en varm kontrast mot det rosa och violetta.


Allt börjar brinna. Lönn och kärrtörel glöder röda, liksom fjärilsazalean med den klippta dvärgsälgen framför som blivit alldeles gul.


Flikbladig japansk lönn, Acer palmatum 'Dissectum', i höstfärg framför en vanlig svensk gran som klippts i etager. Två runda tuvor jättedaggkåpa har självsått sig i stenläggningen nedanför och fått stanna.


Dramatiska mönster av ljus, färg och skuggor i vildvinets avskedsföreställning.


Som ett flamländskt 1500-tals-stilleben i ett magiskt ljus.


Hela Tanto börjar glöda.


Borta är alla blommor, men färgerna finns kvar ett tag till.


Luktastern 'Barr's Pink' slår ut trots kyligt väder och blommorna blir rufsiga och "snurriga".


Olika sorters vintersquash som är hårdare utanpå och fastare inuti än sommarsquashen, därför klarar den lagring bättre. !00 dagar brukar man räkna med att det tar för dem att bli klara för skörd. Och då ska det vara varma dagar.


Man sätter sig ett slag i solen och skall ta det lugnt tror man. Men plötsligt fastnar blicken på något som sakta rör sig. Ljus och skugga är föränderliga fenomen och på mindre än en minut kan magin vara försvunnen. Över det genomlysta krassebladet smyger en blomknopp med reptilens ljudlösa diskretion.