måndag 31 oktober 2016

O K T O B E R


Man sätter sig ett slag i solen och skall ta det lugnt tror man. Men plötsligt fastnar blicken på något som sakta rör sig. Ljus och skugga är föränderliga fenomen och på mindre än en minut kan magin vara försvunnen. Över det genomlysta krassebladet smyger en blomknopp med reptilens ljudlösa diskretion. 

ÄNTLIGEN HÖST, ÄNTLIGEN ASTRAR! De oälskade astrarna är mer än välkomna hos mig. Deras sena blomning i blåvioletta toner är en klockren biljett rakt in i mitt hjärta. När andra trädgårdar slocknar i oktober börjar mina protegéer lysa i otaliga nyanser och kolonin går in i sitt finalnummer. Träden på berget runt mig brinner i kontrasterande guld och brons. Löven faller och det blir öppnare och ljusare, men samtidigt står solen allt lägre. Några enstaka växter har väntat ända tills nu för att få briljera och de värmer i de allt kallare dagarna.

Ingen brist på färg i slutet på oktober, min höstträdgård är en njutning ända tills kylan sätter in.

 
En röd dimma av vildvin som den allt färgstarkare kärleksörten skymtar fram igenom. Ametiststormhatten gör skäl för sitt namn från den blå ädelstenen. Rönnsumakens blad kopierar nu någon exotisk fågels fjäderskrud.

Har man tur finns det en aroniahäck i närheten som lockar med grenar tyngda av bärklasar. Frys dem så kärvheten minskar, mosa lätt med en aning råsocker och du har en supernyttig "sylt" till morgongröten. Rårivna äpplen och kanel är inte heller dumt.

Jag har lyckats bekämpa girigheten i någon mån och tvingat mig att gallra mitt 'Amorosa' under sommaren. Belöningen blir större frukter med maximal smak. Det hjälpta att ta ett par grenar i mitten också. Nu når ljuset igenom bättre och sortens vackra färg lockas fram.

Lagring i allt som inte är tät plast. En salladsslunga får rycka in tillsammans med kassar, lådor och korgar.

Cox Orange är de sista äpplena som får hänga kvar ända till minusgraderna blir över hela dygnet. Den tunna astern 'Lutetia' skall bi som ett blått moln med tiden. Jag längtar.


En andra vända på cat-walken för kärrtöreln. Nu iförd sin rosa bladfärg som står så fint mot de röda stjälkarna. Som om inte det vore nog lyser den extra bra med blåvioletta astrar i bakgrunden.


Hakonegräset har delats flera gånger och gör sig fint till japansk lönn liksom bambu och ormbunkar. Det blommar, men man måste titta noga för att se det.


En doldis bland perennerna, men en stjärna på hösten. Septembersolros har fått namn efter när den slår ut, men formtoppen infaller i oktober hos mig. Når mig över huvudet och lyser mot kyligt blå himmel.

Trädgården ändrar skepnad och man känner knappt igen sig. Miskanthusgräset lägger sina blad beskyddande över fjärilsazalean inför vintern.

Mulna dagar är man glad för allt guldgult som ändå lyser upp. I år har jag blivit lurad på min sköna oktober, sista månaden med sol och lite värme på kolonin. På två veckor hade Stockholm 30 min sol!


Runt parterren syns ljust violetta astrar och ett mörkare blått glasklot lyser till på sin sten under lönnen.


Vitt är inte min favoritfärg, men på hösten är den spännande mot alla varma gulröda nyanser.


Knopparna hos luktastern 'Barr's Pink' är minst lika vackra som de utslagna blomkorgarna.

 
Det infinner sig lätt en vemodig känsla  när man sitter de sista gångerna under det allt naknare vildvinet. Bland nepeta och violer har den torra alliumbollen dröjt sig kvar hela sommaren. En påminnelse om alla lökar som osynliga börjar vakna och skjuta nya rötter i den kalla jorden.


Min mission är att sprida budskapet om de förträffliga astrarnas högtidsstund. Dessa underskattade och oälskade varelser har en unika förmåga att hålla kvar sommarkänslan långt in på hösten.

Lycka är... så många färger man får plats med i rabatterna. Och några till.


Min lilla trädgård strålar av färg och drar blickarna till sig när andras har slocknat och ser mest bara bruna ut. Jag klipper ned de andra, utblommade perennerna och genast känns vintern långt borta.


Ett ögonblick, en av alla tusentals små händelser som gör trädgården så föränderlig. Jag tänker på buddhismen och funderingar kring ting, tid och närvaro. Man öppnar sina sinnen när man låter tiden gå och bara ÄR.


Jag vet inte ens namnet på de flesta för de är fådda eller bytta. De ljusblå får dessutom fröplantor som varierar i nyans.

På spaljén längs med huset klättrar blåregnet med gyllene blad och rött vildvin. Den starkväxande klätterrosen 'Constance Spry' kastar sig åt alla håll. Astrar och en tillfällig svavelgul stockros klär in nederdelen och tillsammans med 'Cox Orange'-trädet blir det en överdådig höstmålning.


De klippta granarna blickar mot den rodnande kvällshimlen, oberörda av årstiderna. Men just nu extra vackra under lönnens guldgula blad och mot fjärilsazaleans rosaröda höstfärg.


Jättetåteln var en lyckokast på sin nya plats längst bort mot det mörka berget. Passande sällskap får den snart av en nysatt höstsolros, 'Lemon Queen', som kommer att bli en imponerande kamrat, både i höjd och omfång.


Alla soliga dagar och flitiga kvällsvattningar har givit full utdelning, miskanthusgräset 'Malepartus' har aldrig varit så stort. Nedanför har en blekgul nunneört blommat hela sommaren och famnar stenen alltmer.


Vipporna glänser först i rödrosa, men bleknar efter ett par veckor mot silver för att sluta vetegula över vintern.


Blodax (höstsilverax) och pärlrönn står fram med sin vita färg.


Snövit aster tar upp färgtemat med och den står extra fint mot klarblå himmel.


Röda stjärnflockan 'Rubra' har återkommit med en sista .blomning. Den svala luften "konserverar" och de står nästan oförändrade i flera veckor. Allra sista doften som lämnar trädgården är blodaxets ljuvligt söta smultronlika som smyger runt i luften kring de höga spirorna.

Egentligen skulle purpurklätten vara helt vit, men det rosa ögat har dykt upp på en del av fröplantorna. Jag är inte så petig utan tar tacksamt emot vad som bjuds. En fenomenal kombination av blodax och min mörkaste aster 'Purpurkerze'. Astern blommar dock som mest när axet släppt sina. Under kom nya knoppar på stjärnflockan som den brukar leverera efter sin huvudblomning.


En hiskelig karamellrosa historia vid namn 'Angela' dök upp. Det var en reaklematis som tappat sin etikett (borde den inte varit varningsmärkt??) Nåväl, jag har lärt mig... hm... acceptera den som ett lite exotiskt inslag bredvid, gräs, azalea och gulbladig buskar. Livet är ett äventyr.


Höstens final är närmast barock dramatik i jämförelse med den försiktiga våren. Guldgul glöd mot lysande blått över bronsröda lövmattor får mig att tänka på praktfulla 1600-talsrum klädda med gyllenläder.


Dessa strukturer som naturen konstruerar för att maximera sina prestationer! Humlen bär sina "kottar" i par under sina blad som också uppträder två och två. Kaskader av knoppar från samma stjälk ger bergnävan hela sommaren. Den majblommande lönnvallmon kastar nu in handduken, men de bruna bladen har fortfarande sina gröna nerver kvar.


Clematis viticella 'Beau Belle' har fortfarande några blommor kvar i början av månaden.
Blåregnets gyllene blad lyser härligt mot hösthimlen.


Fjärilsazalean, Rhododendron vaseyi, har redan knoppar klara för nästa vår.
En studie i rött med 'Amorosa' på den röda stolen.

Blå funkiablad blir gula. En ensam höstanemon mot gillenians höstblad. Den sista liljan lyser orange.


 Även stjärnmagnolian har knoppar bland bladens höstfärg i rött guld.


Solen lurar en att tro att det är sommarvarmt, men vinden är isande kall. Nävahybriden 'Rozanne' knoppas tills frosten tar den. Jätteverbenan kämpar på lika bra, men växer allt långsammare.


Knallfärger när engelsk vallmo möter vildvin och höstkrokus.


En trist och grå dag i slutet av oktober. Men med trädgårdens färger koncentrerade på vattenytan i en zinkbalja blev det en flytande blomsteräng.


Det blev trångt för alla astrar, malvor, violer, stockrosor, blågull, ringblommor och några 'New Dawn'-rosor. Röda blad av näva, vildvin, azalea och japansk lönn blev en varm kontrast mot det rosa och violetta.


Allt börjar brinna. Lönn och kärrtörel glöder röda, liksom fjärilsazalean med den klippta dvärgsälgen framför som blivit alldeles gul.


Flikbladig japansk lönn, Acer palmatum 'Dissectum', i höstfärg framför en vanlig svensk gran som klippts i etager. Två runda tuvor jättedaggkåpa har självsått sig i stenläggningen nedanför och fått stanna.


Dramatiska mönster av ljus, färg och skuggor i vildvinets avskedsföreställning.


Som ett flamländskt 1500-tals-stilleben i ett magiskt ljus.


Hela Tanto börjar glöda.


Borta är alla blommor, men färgerna finns kvar ett tag till.


Luktastern 'Barr's Pink' slår ut trots kyligt väder och blommorna blir rufsiga och "snurriga".


Olika sorters vintersquash som är hårdare utanpå och fastare inuti än sommarsquashen. Därför klarar den lagring bättre.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar