tisdag 29 mars 2016

M A R S

 
Den sista koppen te vill man ha varm efter en lång dag och hjälper sin gamla termos så gott det går.

MARS ÄR I ÅR en kylig historia. Tjälen släpper sakta, sakta med solens hjäp, men tar revansch vaje kall natt. Den mörka jorden som täcker komposten har dragit till sig tillräckligt mycket värme för att kunna hackas ett hål i. Nu kan den gömma ny hushållskompost igen och säsongen är igång. Jag grävde ned så mycket löv i den i höstas att den blev en hög pyramid. Solsidan mjuknade nu ovanligt snabbt, skuggsidan var ointagligen ett par veckor till.

 
På vägen mot kolonin stannar jag upp. Vårsolen och vårt staket har tillsammans skapat en geometrisk komposition att beundra.

 
Solen står lågt även mitt på dagen och skuggorna blir längre än upphovet.


Nog om skuggor. Solvärmda stenar lockar fram lökväxterna ur den kalla jorden.


De första snökrokusarna höjer sina slanka kalkar upp igenom en japansk mahoniabräken.


De frösår sig mellan plattor, i gräsmattan och förstås bland andra växter. Här har de valt skuggbräcka som sällskap.

 
Min behändige vän 2 mm förzinkad järntråd. Jag använder den till allt möjligt. Den blir utmärkta krokar att hänga lyktor i från grenar och kvistar. Den kan användas istället för rep om man vill förankra något genom de värsta blåsväder. Jag har gjort en ljushållare till en kinesisk lykta som saknade sådan. Säckväven på bilden svepte jag runt buskar för att skydda dem denna svåra månad som ofta ger tjältorka. För att väven inte skulle blåsa av "nålade" jag fast den med korta bitar järntråd som böjdes till en ögla. Man kan förstås använda tunnare tråd, men jag tycker bäst om lite kraftigare. Bitarna kan återanvändas tills de går av. Eller kommer bort.

 
Gullflockan är ovanlig, men anspråkslös och ivrig att få komma upp. Bladen kommer långt senare.

 
Mina två klippta granar står vakt året runt, men är speciellt stiliga denna tid.

 
Blåare än blått med snöiris.


Eller porslinsblått med den populära 'Katherine Hodgkin'.


En speciell form av snökrokus är 'Roseus' som solen får att öppna sina kalkar och bli alldeles platta.

Detta kom ut när fågelholken rensades. En massa mossa i botten och ett duntäcke ovanpå.


Rönnspirean 'Sem' är snabbast av alla buskar att försiktig prova temperaturen med rödtonade och skrynkliga blad.


Ett perfekt sällskap till röda julrosor är stor nunneört 'Georg Baker'. Lättodlad och bildar snart riktiga tuvor som man enkelt kan dela och sprida. Den är som de flesta nunneörter, de vissnar snabbt ned efter blomningen och ger plats åt sommarens perenner.

 
Julrosor, man bara måste älska dem. En perenn bland alla lökväxter ger en extra dimension. Den här är den allra tidigaste av mina och dessutom en släktklenod. Den frösår sig friskt och får rosagrön färg som bleknar ganska fort. Men först i blom är den!


De fyllda julrosorna har gjort braksuccé och även fått mig på fall. Huvudena nickar ofta av sin tyngd, men ibland orkar de sträcka på halsen och kan möta ens blick.


Julrosen kallar jag för "Tantos mörka", den behåller sin djupa färg länge och går från hand till hand vid växtbyten hos oss. Bladen är spektakulära innan de fått sin gröna färg.


En ljusgul vintergäck som bara funnits några år och kommer från Tyskland. Den har fått namnet 'Schwefelglanz', svavelglans på svenska. Den bleka färgen står vackert mot en ljusrosa julros.


Stock & Sten, inte en revisionsbyrå utan mitt lilla projekt 2014 som fortsätter. Stenar gillar många som ett inslag i trädgården, är inte stockar också vackra? Eller snarare tjocka grenar i mitt fall. Förgängliga, visst, men det gör dem än mer intressanta att studera. Det är vackert att i naturen att se örterna ömt omfamna en lavbevuxen gammal stam som fått den sista vilan på skogens botten. Varför inte göra något liknande i trädgårdsmiljö? Dessutom fick koltrastarna en ny attraktion att bekvämt promenera på.


Vintergäck behöver bara lite vårfukt, sedan kan den stå torrt under sommaren så sätt den på ett varmt ställe som tinar tidigt. T v den vanligaste arten Eranthis hyemalis, t h den ovanligare Eranthis cilicica. Den har en mindre grön "bladkrage" och rödare stjälkar.


Ibland är det hopplöst svårt att komma åt motiven med kameran. Man kan ju inte bara lägga sig ned mitt i hela härligheten. Då chansar jag att bara hålla ned kameran, sikta och se vad det blir. Här fångade jag snöklockorna, som också kallas klosterliljor.


Uppgrävda ur kompostens höstlövstäcke spirar gräslök och fransk dragon. Dragonen är dåligt härdig och gräslöken trivs inte hos mig på friland så båda får "the royal treatment" och fjäskas med i krukor under sommaren. Lätta att gömma från vinterns kalla fingrar och ta fram och provsmaka på direkten i mars.


Min favoritkrokus 'Pickwick' är stor, randig och väldoftande. Sprider sig inte, men kommer troget. Sprider sig gör snökrokusen däremot villigt och ger bina årets första måltid.


De fyra första: snökrokus, snödroppe, vintergäck och julros.


Snökrokus är den tidigaste av alla krokusar och hack i häl på vintergäck och snödroppar. Snödroppar har nog de flesta aldrig luktat på, men då missar man något. De doftar nämligen exakt som... äppelblom! Som råkar vara min favoritdoft.


Under den försvinnande snön ligger ett tjockt lager löv. När man lyfter på det lyser snödropparnas blad lika gula som vintergäcken.


Gräva och kratta? Inte en chans. Med den sargade spaden hackas isen sönder, bitarna krattas ihop och bärs bort i baljan. Ett helt normalt vårbruk med andra ord. Belöningen är den osannolikt tidiga kejsarkronan som gömt sig strax under jordytan.


Varmaste stället i soliga mars är inne i huset med uppslagen dörr. Narcisserna man njutit av inomhus ska få komma i jorden så fort tjälen går ur.


Den här julrosen brukar ha en mörkröd teckning inuti, men i år blev den delvis äppelgrön också. Det här är de enda växter som jag vet kan ändra färg från ett år till ett annat. Utan att några förutsättningar ändrats.


Lottnumret ska finnas på huset, men man får utföra det som man vill. Två servettringar och en bit aluminiumrör blev min lösning.


En överraskande knopp sköt plötsligt upp ur agapanhtusen. Gröna och fina har bladen stått som en vanlig krukväxt i sitt svala fönster hela mörka vintern. Det finns tydligen två typer i röran av arter och hybrider som säljs. De som vissnar, vill stå mörkt och kallt och nästan inte vattnas alls. Och så den på bilden som vill ha ljust, svalt och lite mera vatten. Jag har kanske varit för där för ofta och generöst med vattenkannan. Men en blomma blev det! Nu blir det nog inget i sommar istället. De är knepiga de här kinkpellarna.

 
För att ha lite roligt inomhus så här års kan man inte låta bli att köpa sticklingar att kultivera inför sommaren. I år blev det bl a tre sorters passionsblomma.

 
En gång hade den lilla masken en färgstark bemålning, men den har sedan länge flagnat av. Lagad är den också sedan ett fall ned på skifferplattorna, men allt gör den bara mera mystisk.

 
Grenverket på ormhassel syns bäst mot en mörk bakgrund t ex en barrväxt.


En av de bästa marktäckarna för skuggigt läge är städsegrön skuggrönan, Pachysandra terminalis. Blommar i april-maj med oansenliga gulgröna blomax som uppskattas av bin. Och man kan gärna låta snödroppar titta upp bland skuggrönans blad.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar